Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Med grundlagarna som måttstock, del II av III

Ingress
Jag anser att grundlagarna borde spela en långt större roll i Sverige. Inte endast i det politiska livet utan även i samhället i stort. Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan följande tre faktorer:
a) grundlagarnas undanskymda roll,
b) bristen på statsmannaskap,
c) förfallet för det politiska systemet i Sverige.

Repetition: ett
De som följer min blogg vet att jag förespråkar ett nyval NU. Jag anser att Stefan Löfven – i spetsen för S+MP – tar en oacceptabel risk då de chansar på att få en budget antagen av riksdagen i december med stöd av Centern och Vänsterpartiet. Om denna chansning misslyckas har Stefan Löfvén sagt att han kommer att avgå. Detta kommer att leda till en ny regeringskris strax före jul – med risk för ett extraval då istället !
Förutsättningarna är ju dessa: För att regeringens budget ska antas av riksdagen måste alltså S+MP få stöd både av Drottning Annie och hennes parti (C) samt av Vänsterpartiet. Men V ska inte få påverka innehållet i budgeten. Det har Drottning Annie gjort klart för svenska folket genom att låtsas tala till Stefan Löfvén.

Men Vänsterpartiet säger samtidigt att de aldrig mer kommer att rösta på en budget som de inte har fått vara med om att utforma. Stefan Löfvén samt S+MP chansar alltså på att någon kommer att backa: antingen Drottningen och hennes parti (C), eller Vänsterpartiet. Och det är denna chansning som, i mina ögon, är oacceptabelt ansvarslös. En statsminister som besatt några statsmannaegenskaper skulle utlysa extraval och sedan avgå. Men det gör alltså inte Stefan Löfvén. Krisen handlar om regeringsmaktens förfall och ett sjunkande förtroende för hela det politiska systemet i Sverige.

Repetition: två
Jag anser också att ingen statsminister ska kunna tillträda som inte har stöd för sin budget i riksdagen. Och att en statsminister som har detta stöd, men sedan förlorar stödet, ska tvingas avgå. De som följer min blogg vet att jag anser att regeringsformen (en av de fyra grundlagarna) måste ändras för att detta krav ska bli tvingande. Idag är det frivilligt för en statsminister att avgå om denne saknar stöd för sin budget i riksdagen och sker endast om den sittande, eller tilltänkte, statsministern besitter någon sorts statsmannamässighet. För vem vill regera på ett annat partis budget. Men statsmannaskap besitter uppenbarligen varken Stefan Löfvén eller Ulf Kristersson. Moderaterna fällde ju Löfvén utan att själva kunna vare sig bilda regering eller få igenom en budget utformad tillsammans med KD, SD och L.

Jag anser alltså att grundlagarnas undanskymda roll, något som alla riksdagspartier tillsammans har ansvar för, har bidragit till förfallet för regeringsmakten och till ett minskat förtroendet för hela det politiska systemet. Jag anser att grundlagarnas undanskymda roll har bidragit till bristen på statsmannaskap. Detta genom att partier som KD, SD och M lägger misstroendevotum av partipolitiska skäl. Samt att Löfven hänger fast vid posten som statsminister, istället för att utlysa extraval, av partipolitiska skäl.

Del tre
Med kunskap om grundlagarna och dess möjligheter skulle medborgarna, i sin egenskap av individer, kunna påverka samhället vid sidan av dagens partipolitiska system. Denna möjlighet är nödvändig med tanke på hur ansvarslöst dagens riksdagspartier agerar.

Om jag hade pengarna skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle satsa på att försöka värva ett antal medborgare på en lista inför riksdagsvalet nästa år. Denna lista av namn skulle jag sedan sätta upp på en valsedel. Personerna skulle vara helt fria att driva sina hjärtefrågor i riksdagen. Detta tillsammans med de partier som de skulle kunna få med sig eller enas med (olika partier i olika frågor). Jag skulle alltså inte satsa på att skapa ett parti till riksdagsvalet nästa år. Jag skulle använda den möjlighet som grundlagarna ger medborgarna att ställde upp i valet till riksdagen – i sin egenskap av individer. Alla som röstade på denna valsedel skulle, redan före valet, veta att hela valsedeln bestod just av individer. Individer med frihet att driva sina hjärtefrågor.

Varför? Därför att dagens riksdagspartier behöver utmanas. Och utmaningen måste komma av medborgare som agerar just som individer. Individer drivna av olika, men starka, övertygelser!

Del fyra
Den förste på listan är redan med i ett parti. I Göteborg.
*Men jag skulle göra ett försök med vad som inom affärslivet kallas för ett ”hostile takeover”. Det handlar om Sveriges ende integrationspolis: Ulf Boström. En förkämpe för en socialt hållbar polisiär verksamhet i form av kvarterspoliser.
*Sedan skulle jag rikta blickarna mot Inga-Britt Ahlenius (en extremt väl meriterad anti-korruptionskämpe) som har fått det hedrande smeknamnet ”Ms Fearless”. Ahlenius ingick bland annat i den utredning vars rapport ledde till att en hel EU-kommission (Santer) på 20 personer tvingades att avgå. Året var 1999 och det handlade om anklagelser för korruption.
*En tredje person som jag skulle vilja ha med heter Carina Hägg. Hon satt i riksdagen för S. Hägg avslöjade bland annat det samarbete som slöts 1999 mellan Socialdemokraterna (via en sidoorganisation) samt en organisation som stod det Muslimska brödraskapet nära. Avslöjandet handlade om ett byte – röster mot platser på S-valsedlar i kommun, landsting och riksdag. Politisk ”korruption” i mina ögon.
*Jag skulle, givetvis, även sätta mitt eget namn på listan. Så här skulle det kunna se ut:
1. Ulf Boström, integrationspolis,
2. Inga-Britt Ahlenius, anti-korruptionskämpe,
3. Carina Hägg, statsmannamässig (har tyvärr inget feminint namn på denna egenskap),
4. Jan Hägglund, initiativtagare.

Dessa personer har alltså alla sina hjärtefrågor. Och alla skulle kunna driva dessa efter eget huvud i riksdagen. Tillsammans med vilka partier de ville. Det skulle eventuellt kunna handla om följande frågor:
a) behovet av kvarterspoliser över hela Sverige för att stoppa skjutningar och bekämpa utanförskap,
b) ett återinförande av ämbetsmannaansvaret,
c) en ny och bättre integrationspolitik,
d) försvar av LAS, sjukvård och äldreomsorg.

Del fem
STOPP. STOPP. STOPP. Tro nu inte att jag har tagit några kontakter och passar på att här och nu presentera ett nytt alternativ inför riksdagsvalet nästa år. Det har jag alltså inte gjort. (Ja, jag skulle ställa upp själv, om jag fick några sponsorer, RED Bull kanske). Men för att tala allvar. Jag använder mig av kända namn – på personer som jag ser upp till – för att åskådliggöra vilka möjligheter som faktiskt finns när det gäller att ”gå förbi” det nuvarande partipolitiska systemet i Sverige. Något jag anser borde göras i nuvarande läge.

Det har nämligen aldrig varit så svårt, för så många, att hitta tillräckligt med argument för att rösta på något av blocken som i idag. Jag menar ett block att rösta på med GLÄDJE!

Jag är inte emot partier – som princip. Jag tillhör som bekant själv ett parti. Men jag anser att dagens riksdagspartier agerar så illa att förtroendet för hela det politiska systemet, med folkstyre, riskerar att undergrävas. Jag anser också att de svenska grundlagarna inte alls spelar den roll i samhället som de borde göra. Det gäller för partiernas uppträdande i riksdagen. Det gäller även i andra sammanhang. Grundlagarna borde vara den värdegrund som både riksdagspartier, och andra organisationer, baserar sig på. Och som de eventuellt vill förbättra.

Grundlagarna är nämligen det som gäller i Sverige. Juridiskt sett. Inte de mer eller mindre hemsnickrade (och ibland mer eller mindre olagliga) s.k. värdegrunder av vilka det finns ett överflöd. Inte sällan gjorda av beskäftiga politiker och tjänstemän som inte verkar förstå vikten av att ett land har en konstitution (i Sveriges fall bestående av fyra grundlagar).

Partiernas agerande präglas, som jag påpekade i mitt förra blogginlägg, av ”men du då-debattekniken”. Därmed mäts partierna endast mot varandra – av dem själva. Men i de stora frågorna borde partierna istället mätas i förhållande till grundlagarna. Vad är andemeningen i regeringsformen om vi studerar förarbetena:
att en regering ska sitta kvar, till varje pris, även om regeringen inte har ett tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna regera med hjälp av sin egen budget?
att de partier som kan fälla en regering ska göra detta även om dessa partier vet att de varken sig kan bilda en egen regering, eller få riksdagen att godkänna sin budget?

Om det fanns någon form av statsmannamässighet skulle ett nyval ha utlysts sedan Stefan Löfvén hade fällts i juni. Detta uppfattning skulle ha haft ett väldigt mycket starkare stöd ifall grundlagarna hade varit vars mans, och var kvinnas, egendom i Sverige. Nu är det inte så. Tyvärr.

Del sex
I USA har det varit tvärt om. Där känner nästan alla medborgare till sina rättigheter och skyldigheter enligt konstitutionen. Åtminstone tidigare. Däremot är USA:s politiska system helt under isen. USA har aldrig haft partier, i svensk mening, varav vissa en gång varit verkliga folkrörelser. I USA har partierna endast existerat som ”privata” kampanjorganisationer för, ibland, upp till hela tolv kandidater. Och det från samma parti i början av primärvalen. Så var det med Republikanerna inför presidentvalet 2016! Men återigen: i USA känner de allra flesta medborgare till sin konstitution! Den är central på många sätt – även i samhällets vardagslunk.

Det finns väldigt mycket som går, och förtjänar, att kritiseras i USA. Men till dessa saker hör definitivt inte konstitutionens centrala ställning. Här har Sverige i stället något att lära av USA. Det finns idag, enligt min mening, INGET av riksdagens åtta partier som förmår agera på ett principfast sätt. Det enda principiellt riktiga som riksdagens nuvarande partier skulle kunna göra vore att enas om att utlysa ett extraval för att återge medborgarna ”bollen”. Detta skulle, med stor sannolikhet, ge riksdagen en ny sammansättning. Därmed skulle en regering kunna bildas som både har en majoritet bakom sig i riksdagen och som skulle kunna få igenom sin budget. Detta skulle ligga i linje med grundlagarnas andemening – om än inte bokstav. Men de småaktiga riksdagspartierna struntar i grundlagens andemening. Det som styr deras handlande är partipolitiska, och inte sällan direkt personliga, hänsyn.

Just därför måste grundlagarna få en central ställning i Sverige, både för medborgarna som individer, och för medborgarna som kollektiv (kanske till och med för ett och annat politiskt parti)!

Det är därför som jag vill att regeringsformen ska revideras så att en regeringsbildare måste visa att han, eller hon, kan få igenom ”sin” budget. Detta skulle tvinga partierna att ”disciplinera” sig.

Men, sannolikt kommer inte ens detta att vara tillräckligt.

Del sju
Det behövs en verkligen maktförskjutning mellan det, i förfall stadda, partiväsendet och grundlagarna (konstitutionen). Dagens partiväsende utgör ett sorts monopol. Hur dåligt de än agerar så håller de samtidigt ihop. Deras verksamhet finansieras av stora skattemedel och partierna framträder med hjälp av (skattefinansierade) public service i ryggen.

De svenska partierna har det gemensamt att de alla är skattefinansierade utskott på statsmaskineriet. I den bemärkelsen utgör dagens riksdagspartier ett sorts politiskt monopol. Riksdagspartierna utgör, tillsammans, en gigantisk ombudsmannakår. Och som alla ombudsmannakårer har även denna partipolitiska ombudsmannakår fått egna intressen. Det handlar dessutom om gemensamma intressen – oavsett vilket parti som dessa ombud (riksdagsledamöter) representerar.

Och som alla monopol borde även detta monopol utmanas och brytas upp. Det jag tidigare visade är hur medborgarna, i deras egenskap av individer, både skulle kunna utmana dagens riksdagspartier. Och samarbeta med partierna – som jag alltså inte vill avskaffa.

Del åtta
Men för att åstadkomma en reell förskjutning mellan riksdagspartiernas (ombudsmannakåren) inflytande över politiken och medborgarnas – i deras egenskap av individer – politiska inflytande, krävs en både djupare och bredare förändring av den svenska konstitutionen (eller grundlagarna). Kom ihåg: syftet ska vara att göra det lättare för medborgarna att, utan organisering i partier, skaffa sig politiskt inflytande i riksdag, regioner och kommuner (personkryssen hjälper inte). Och en sådan tanke går på tvärs med allt som vi vuxit upp med.

Medborgarna utgår ifrån – hur illa de än tycker om partierna – att det just är partierna som ska ta hand om dem. Men detta passiviserar. Det svenska partisystemet har förvandlas till en mur som i praktiken motverkar att medborgarna – som individer – agerar med hjälp av  konstitutionen. Jag skrev det i mitt förra blogginlägg och jag skriver det igen: Partierna borde, bland mycket annat, vara något som binder samman medborgaren med konstitutionen.

Det behövs ett nytt inslag i samhället som helt enkelt inte bygger på partisystemet.

Avrundning
Sverige har inte endast en för svag grundlag. Den svenska grundlagen bygger på tanken att det politiska inflytandet ska utövas av partier. Mot detta borde det alltså ställas en möjlighet att medborgarna också ska kunna agera politiskt som individer – utanför det nuvarande partisystemet – beväpnade med kunskapen om den svenska konstitutionen (grundlagarna).

Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en mycket djupare översyn, och förändring, av grundlagarna än att regeringsbildaren måste kunna få sin budget antagen av riksdagen. Det måste, exempelvis, ske öppna och demokratiska val av viktiga myndighetschefer inom statsmaskineriet.

Varför då?
Det räcker med ett enda namn som speglar det förfall som pågått inom statsmaskineriet – parallellt med det politiska förfallet.
Detta namn är Dan Eliasson, socialdemokrat.

Här har Sverige en hel del att lära av USA. Tro´t den som vill.
________________________

Fortsättning följer på fredag
Det blev en del III

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Med grundlagarna som måttstock, del I av II

Ingress
Jag kommer att arbeta för att Sveriges konstitution – de fyra grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena – ska bli centrala i det svenska samhället. Även i det politiska livet. Detta bland annat för att motverka dagens förfall av partiväsendet. Detta blir ett arbete på längre sikt. Men just därför måste det börja idag.

På kort sikt vet alla som läser denna blogg att jag förespråkar ett extraval – som skulle ge medborgarna en chans att åstadkomma en ny sammansättning av riksdagen. Vilken förändring som detta skulle ha på den politisk inriktningen i Sverige beror naturligtvis på utgången av extravalet. Men sannolikheten för att det blir en ny regeringskris i Sverige, strax före jul, skulle definitivt minska med ett extraval. Och det vore en seger för demokratin.

Men tillbaka till grundlagarna. De politiska partierna har både glömt och gömt  dessa. Det finns idag inget parti som berömmer sig för att det baserar sin politik på grundlagarna. Eller som påpekar eventuella brister i grundlagarna. Det finns nästan ingen annan organisation som gör det heller. Detta är oroande. För det som står i grundlagarna är vad som gäller i Sverige. Juridiskt. Dessa är menade att stå över den, alltför ofta, småaktig partipolitiken. Speciellt i lägen då det är kris. Men även i ”vardagslunken”.

Del ett
Grundlagen, och dess andemening i form av förarbetena, borde utgöra den måttstock mot vilken ALLA borde mätas. Partier, politiker, religiösa organisationer och andra. Alla. Partier, religiösa och andra organisationer ska inte tillåtas mäta sig med (eller emot) varandra genom en ändlös ”men du då-teknik” (what-about-ism). Ett parti eller en religion kan alltid kontra, då det gäller egna fel idag, och relativisera dessa genom att använda sig av en motståndare påstådda misstag i andra sammanhang.

Låt mig exemplifiera hur det kan låta där denna teknik (what-about-ism) används i en debatt som var tänkt att handla om hur en bättre integrationspolitik skulle kunna skapas.
A: – Ni kan inte skapa en bättre integrationspolitik, ni samarbetar ju numera med SD som inte vill ha integrering utan assimilering!
B: – Ja, men ni då, som samarbetar med V – ett parti som tidigare hette Vänsterpartiet kommunisterna,
A: – Men SD var tidigare ett nazistiskt parti.
B: – Men Vpk stödde sig tidigare på Sovjet och Östblocket,

Och där var debatten som var tänkt att handla om att skapa en både bättre, och brett förankrad, integrationspolitik körd. Det är tyvärr inte svårt att provocera en debattmotståndare till att också falla in i ”men du då-mentaliteten”. Det krävs en hel del erfarenhet för att klara av att säga följande: ”Nu använder du dig av what about ism-tekniken  i syfte att byta ämne (vilket jag vill uppmärksamma åhörarna) men själv kommer jag inte att delta i pajkastningen utan fortsätta att diskutera hur vi ska kunna förbättra integrationspolitiken – som är en absolut ödesfråga i Sverige”.

Detta kräver ett element av statsmannamässighet (eller vanlig anständighet) för att motstå frestelsen att ”ge igen”. Jag brukar oftast komma förberedd till debatter med två målsättningar, dels att beskriva det jag anser vara misstag och mygel, dels att presentera ett alternativ. Jag har inget emot hårda debatter – bara de håller sig till saken. Jag har ofta mötts av den farsot som ”men du då-tekniken” utgör. Det som krävs är en pånyttfödelse av statsmannamässigheten. Och enligt min uppfattning finns en stark koppling mellan denna och ställningen för grundlagarna.

Del två
Dagens politiker saknar alltså förmåga att uppträda som statsmän (eller kvinnor). Detta enligt min uppfattning. Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Olof Palme. Det finns många myter om honom. Vissa idealiserar Palme. Andra demoniserar honom. Men en sak är absolut säker: Palme skulle aldrig ha bildat en regering och ”styrt” Sverige på en budget som hade utarbetats av M och KD. Detta skiljer honom – och hela den generationen av politiker från alla riksdagens partier – från dagens generation av politiker. Jag anser exempelvis att Stefan Löfvén helt saknar statsmannamässighet. Han vägrar utlysa nyval. Därmed sätter Löfven det han tror vara det bästa för S före väljarnas respekt för regeringsmakten – och riskerar på sikt hela det politiska systemets legitimitet. Men Löfven är definitivt inte ensam.

Ta Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Dessa båda har sagt att de alltid kommer att ta alla chanser att rikta ett misstroendevotum mot Stefan Löfven. Här hade Ulf Kristersson en chans att visa statsmannaskap. Han borde därför ha avvisat Ebba och Jimmie med orden:  – Ska vi fälla regeringen ska det vara på en fråga där vi verkligen vill besegra regeringen. Men att hoppa på V-tåget innebär ju endast att vi hjälper V att stoppa den fria hyressättning – något som vi själva och en majoritet av riksdagens ledamöter vill ha. Alltså:
1. Kristersson borde ha låtit Ebba och Jimmie få veta att de agerade politiskt barnsligt,
2. Han skulle ha sagt att M inte tänkte delta i deras jippo,
3. Motiven var att han, efter att ha bidragit till att fälla Löfven, skulle ha stoppat ett förslag som han stöde (fri hyressättning) och sedan varken kunde bilda en egen regering eller få igenom en egen budget.

Detta hade varit statsmannamässigt av någon som aspirerar på att själv bli ny statsminister. Men Kristersson föll själv för frestelsen att vinna lättköpta poänger genom att missbruka grundlagens (regeringsformens) andemening. Statsmannamässigheten beror till stor del – inte enbart naturligtvis – på grundlagarnas ställning i samhället. Och i Sverige är grundlagarnas ställning tyvärr svag. Mycket svag.

Del tre
Grundlagarna måste alltså få en ökad tyngd i Sverige. Poängen med att lyfta fram grundlagarna är att medborgarna, i sin egenskap av individer, skulle komma att stå starkare i förhållande till en rad institutioner. Om medborgarna skulle lära sig innebörden av den svenska ”konstitutionen” (grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena), och vilka möjligheter som konstitutionen ger att påverka samhället, så skulle det ske en maktförskjutning.

Vinnare skulle vara de enskilda medborgarna.

Deras styrka skulle öka. Åtminstone på sikt. Förlorarna skulle vara riksdagspartier, myndigheter och en rad ofta skattefinansierade opinionsbildare som inte sällan bryter mot grundlagarna genom att att ”snäva in” den yttrande- och tryckfrihet som just garanteras genom grundlagarna. Detta genom egna, ofta olagliga, s.k. värdegrunder. Detta är ett skäl (av många) till att medborgarna skulle bli starkare som individer om de kände till grundlagarna och de möjligheter som dessa ger.

Att stärka grundlagarnas ställning, och medborgarnas ställning som individer, med hjälp av grundlagarna är absolut nödvändigt under dagens epok av förfall för partiväsendet.

Detta är en svindlande tanke. Eller, kanske någon anser, naiv tanke. Men själv är jag övertygad om att medborgarna – beväpnade med kunskap om grundlagarna de möjligheter som dessa ger – skulle bli starkare. Men det kan ta en viss tid att smälta denna tanke. Detta beror på att nästan alla medborgare, hur illa många än tycker om dagens partier och politiker, ändå förväntar sig att det trots allt är just dessa partier och politiker som ska fixa deras problemen.

Del fyra
I rättvisans namn måste sägas att de svenska riksdagspartierna, å ena sidan, har varit ovärderliga när det gäller att dra in medborgarna i landets demokratiska processer. Detta har i sin tur inneburit att medborgarna, kollektivt genom partierna, har kunnat påverka samhället. Exempelvis till att bli tryggare, socialt sett, genom olika kollektiva försäkringar vid sjukdom, arbetslöshet och då det är dags för pensionen. Det har även skett en skattefinansierad utbyggnad av sjukvård, utbildning och omsorger. Detta har gjort samhället väldigt mycket rättvisare. Dessa stora och positiva insatser, som har kanaliserats via partierna, ska inte på något sätt underskattas.

Å andra sidan har partierna utvecklats till att bli en sorts gigantisk skattefinansierad ombudsmannakår som, i praktiken, har hindrat de enskilda medborgarna från att att själva lära känna och – som individer – agera med hjälp av grundlagarna. Partierna borde ha varit något som bundit samman medborgarna, även som individer, med grundlagarna. Men låt mig upprepa: istället har partierna, likt en gigantisk ombudsmannakår, ”tagit hand om” grundlagarna samt tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som dessa innebär. På detta sätt har partierna, tillsammans, separerat  medborgarna som individer från kunskaper om grundlagarna och om hur dessa skulle kunna användas för att påverka samhället. För samhället kan påverkas inte endast av partier. Utan även av individer. Om individerna stöder sig på grundlagarna.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att riksdagspartierna, i praktiken, har ”omyndigförklarat” medborgarna som individer när det gäller deras kunskap om grundlagarna. Och partierna har gjort detta tillsammans. Låt mig exemplifiera.

Del fem
I Umeå finns skrämmande exempel på brott mot yttrande- och tryckfriheten (som avhandlas i två av Sveriges fyra grundlagar). I direkt strid med grundlagarna och bibliotekslagen har stadsbiblioteket i Umeå kommun plockat bort böcker som de inte ansett vara politiskt korrekta. (Sedan försökte de ansvariga förneka dessa lagbrott). Om detta har jag skrivit många blogginlägg.

I Umeå kommunfullmäktige var det även tänkt att det skulle införas en arbetsordning som riskerade att inskränka vad som skulle få sägas, och inte få sägas, från talarstolen. Men även detta regleras i grundlagen om yttrandefriheten. Tittar vi sedan ut över Sverige finns det en formidabel uppsjö av s.k. ”värdegrunder” (i olika skattefinansierade verksamheter som studieförbund, kultur- och fritidsföreningar, o s v) som använder sina mer eller mindre kufiska ”värdegrunder” till att försöka tala om vad medborgare och medlemmar får säga säga och skriva. Och inte får säga och skriva.

Men varken Umeå eller andra kommuner och regioner, samt skattefinansierade ideella föreningar, kan ”snäva in” på den yttrande- och tryckfrihet som finns garanterad i grundlagarna. Dessa exempel visar på två saker. Det finns ett behov att dels garantera yttrande- och tryckfriheten. Dels reglera dessa (det är t ex förbjudet med hets mot folkgrupp). Men detta sker i grundlagen självt. Och de som känner behov av värdegrunder borde självklart börja just i grundlagarna.

Tillägg 12 juli
Det är sant att ideella föreningar själva kan besluta om sina egna stadgar. Men det är också sant att ideella föreningar, som exempelvis Sveriges Unga Muslimer (SUM), har nekats ekonomiska bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF). SUM ska dessutom återbetala redan utbetalade bidrag! MUCF:s beslut fick stöd i en dom från kammarrätten. Den verksamhet som bedrevs av SUM respekterade inte ”demokratins idéer, inklusive jämställdhet” i tillräcklig utsträckning. Det finns fler organisationer än SUM som har blivit av med sina bidrag. I slutänden kan samhället rycka undan mattan för organisationer vars värderingar strider mot grundlagarna och dess andemening. Detta både genom att dra in det ekonomiska stödet för deras verksamhet och samtidigt, offentligt, tala om motiven till detta. En sådan handling räcker ofta för att en organisation ska falla samman. En annan åtgärd är att inte upplåta lokaler till vissa organisationer och talare. Det viktiga är att en kommun tar strid mot organisationer vars åsikter står i strid mot grundlagarna – även om det idag skulle finnas brister i grundlagarna som gör att kommunen skulle förlora. Statsmannaskap handlar bland annat om att klara av att förlora – när större saker än det egna partiets (eller den personliga) prestigen står på spel.

Avrundning
Det borde vara självklart att de politiska partierna sprider kunskaperna om grundlagarna (exempelvis när det gäller yttrande- och tryckfrihet). Det är alltså grundlagarna som klargör vad som gäller i Sverige. Juridiskt.

Men de politiska partierna har glömt bort grundlagarna. I bästa fall. Och tillåter därför en massa ogiltiga s.k. värdegrunder (som alltså ofta ”snävar in” på yttrande- och tryckfriheten) att trakassera medborgarna i Sverige. I sämsta fall bryter kommuner själva mot grundlagarna. Som stadsbiblioteket i bland annat Umeå har gjort. Det finns fler exempel på just bibliotekens brist på respekt för just yttrande- och tryckfriheten.

Jag vill upprepa: det finns en brist på statsmannaskap i Sverige. Detta beror delvis på den svaga ställning som grundlagarna har. Samt på brister i själva grundlagarna.

Fortsättning följer.

Ingress
Folkstyret befinner sig i ett förfall. Detta kan endast stoppas genom ett extraval. Och en revidering av regeringsformen. Det principlösa spel som alla åtta riksdagspartier deltar i riskerar, om det får fortgå hela hösten, att undergräva respekten för principen med folkstyre. Och Stefan Löfvén verkar vara fast besluten att agera så att regeringskrisen kommer pågå hela hösten. Ända fram till budgetomröstningen i december. Titta bara på Löfvéns program.

Del ett
Den till statsminister utsedde Stefan Löfvén måste:
1. börja med att reda upp sina relationer med regeringskollegan! Miljöpartiet har nämligen, klart och tydligt, sagt att Löfvéns löften till Drottning Annies parti (Centerpartiet) inte kommer att genomföras i deras (MP:s) namn. Situationen mellan de två regeringspartierna är helt osannolik. S går bakom ryggen på MP för att tillfredställa Drottning Annie!
2. sedan måste Löfvén försöka gissa sig till vad som kan göra både Drottning Annies parti och Vänsterpartiet nöjda i samband med att riksdagen ska anta budgeten (för valåret 2022) i december i år. Och detta är ju omöjligt. Speciellt som Drottning Annie har ”förbjudit” statsministern att tala budget med Vänsterpartiet. Nooshi Dadgostar har, i sin tur, sagt att V inte kommer att stödja en budget som de inte har fått förhandla om. Denna politiska ekvation är omöjligt – om ingen backar. Men vem ska backa? Löfvén har blivit statsminister på vad som är en verklig chansning! Socialdemokraterna och Miljöpartiet har därmed agerat otroligt ansvarslöst.

Del två
Löfvén verkar inte heller dra sig för den totalt förnedringen. Annie Lööf har alltså ”förbjudit” honom – en statsminister – att tala budget med Vänsterpartiet. Löfvén borde naturligtvis vägra att låta statsministerämbetet förnedras av Drottningen; vägra att låta sitt parti förnedras; vägra att låta MP förnedras; vägra att låta sig själv förnedras. För den förnedring Löfvén tillåter Drottning Annie att utsätta allt och alla för är ofattbar.

Men om regeringsformen i Sverige var som konstitutionen är i Italien skulle Löfvén slippa denna pina.

Vi skulle alla slippa denna pina. Löfvén skulle helt enkelt inte kunna tillträda. Detta eftersom han inte har en majoritet för sin budget i riksdagen. MEN inte heller M, SD, KD och L skulle kunna tillträda. Och detta hade, med stor sannolikhet, hindrat hela förfarandet med misstroendeomröstningen! För om regeringsformen kräver att en statsministerkandidat måste kunna få igenom sin budget (i riksdagen) skulle detta TVINGA partierna att fundera på om de skulle kunna lägga fram en gemensam budget nu i höst. Detta skulle de inte. Vänsterpartiet kan självklart inte utarbeta en budget tillsammans med SD, M och KD.
Även om Liberalerna skulle ha hittat en förevändning för att byta block skulle deras röster inte räckt för att de, numera, fyras gäng (M, SD, KD och L) skulle ha fått igenom en budget. En regeringsform, som den som bland annat Italien har, skulle alltså tvinga partierna i riksdagen att uppträda mer vuxet, och mindre ansvarslöst, än vad de gör idag.

Del tre
Låt mig utveckla detta. De partier som fällde statsminister Löfvén var:* Vänsterpartiet: 28 – 1 mandat,
* Sverigedemokraterna: 62 mandat,
* Moderaterna: 70 mandat,
* Kristdemokraterna: 22 mandat

*Dessa partier hade helt olika motiv till att fälla statsministern. Vänsterpartiets samarbete med SD – och även med M och KD – skedde i syfte att fälla regeringen av två skäl:
a) Vänsterpartiet ville visa att det fanns en gräns för hur mycket regeringen kunde förnedra V,
b) V ansåg att införandet av fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter innebar ett första steg mot marknadshyror. Även vi i Arbetarpartier ser fri hyressättning som det första steget mot marknadshyror.

*För kristdemokraten Ebba Busch spelade det däremot ingen som helst roll vad en misstroendeomröstning mot Löfvén handlar om. Principlös, som hon har visat sig vara, röstade Busch och KD för att fälla Löfvén. Detta fast KD också vill ha fri hyressättning.
*Detsamma gällde för SD.
*Det var lite annat med Moderaterna. Till en början. Det verkade som om M ville avstå från att fälla Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet. Detta eftersom även M vill ha fri hyressättning. Och även vill framstå som ett statsmannamässigt parti. Men när ”drevet gick” släppte Ulf Kristersson på sin statsmannamässiga attityd och fällde Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet (precis som SD och KD). Det var synd. Här statuerades ett exempel. Bara Ebba och Jimmie skriker tillräckligt högt får de med sig Moderaterna.

Del fyra
En regeringsform som kräver en statsminister som får igenom sin budget i riksdagen skulle, med stor sannolikhet, ha fått V, SD, KD och M att tveka inför att begära en misstroendeomröstning. De hade nämligen tvingats tänka igenom sina olika motiv för att fälla Löfvén. Och sedan på om de hade kunnat ta fram en gemensam statsministerkandidat – som hade kunnat få igenom en budget i riksdagen.

Detta hade naturligtvis varit omöjligt.

En förändrad regeringsform skulle göra att Busch och Åkesson inte skulle kunna häva ur sig att de alltid kommer att rösta för att fälla en S+MP:regering. Detta gapande skulle, med den regeringsform som jag förespråkar, ha ett pris. Alla, både journalister och väljare, skulle genast fråga ”vem ska ni utse till statsminister istället, och kommer denne att få igenom sin budget”. Riksdagen skulle tappa dagens karaktär av lekstuga.

Del fem
Annie Lööf kommer att tala om för S och Mp vad hon vill ha för att rösta på regeringens budget sedan hennes, Annies, budget har fallit i december. Då tvingas återigen Vänsterpartiet att välja: antingen fäller de åter en S+Mp:regeringen – strax före jul – nio månader före det ordinarie valet. Eller så accepterar även Vänsterpartiet de nya eftergifter som regeringen kommer att tvingas göra för Drottning Annie. Detta kan mycket väl vara nya ”rejäla” skattesänkningar. Drottning Annie har redan aviserat att detta är vad hon vill ha, i kompensation ?, för den uteblivna ”Fria hyressättningen”. HON och hennes parti ska alltså kompenseras .. För annars. Ja, vad annars?

Centern kan mycket väl komma att lägga ned sina röster sedan deras budget har fallit i december. I detta läge kommer Stefan Löfvéns budget också att falla. Och han kommer att tvingas avgå. Detta kommer att skapa ett kaos som Annie Lööf skulle gilla. För Ulf, Jimmie, Ebba och Nyamko – de fyras gäng – kan inte skrapa ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin statsministerkandidat eller sin budget.

Och då kan Drottning Annie – som numera sysslar med ”konstruktiv opposition” – lägga fram en kravlista på vad hon vill ha av respektive block. Och sedan får alla tävla om hennes gunst.

Låter detta som något som inte kan hända? Betänk då att Drottning Annie, medvetet, har framställt det som om hon har ”förbjudit” en statsministern att tala (budget) med Vänsterpartiet. Man kan vänta sig vad som helst från en person som är stolt över att framstå på detta sätt. Det är dags att Stefan Löfvén väljer bort Annie Lööf. Det är nämligen vanskligt att binda upp sig till någon som kan misstänkas lida av ”gigantism”.

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen är på väg mot en katastrof. S måste försvara LAS, kollektivavtalen och bekämpa marknadshyrorna. S måste satsa på sjukvård och äldreomsorg och pensioner. Detta går inte ihop med ytterligare skattesänkningar. För att överleva måste S byta ut Centern mot LO-förbunden, hyresgäströrelsen och Vänsterpartiet. De måste acceptera sina politiska misslyckanden när det gäller den ökade långtidsarbetslösheten och de växande inkomstklyftorna, när det gäller hedersförtrycket, den religiösa extremismen och den bristande integrationen. Det krävs att S tar ledningen – och inte anpassar sig till V och MP.

Avrundning
Istället för att samarbeta med SD kunde V ha vänt sig till världen utanför riksdagen. Det finns tolv LO-förbund vars förbundsledningar inte har lagt sig platta för Socialdemokraterna+Centern när det gäller LAS. Landets Hyresgästföreningar, och de flesta av de 3 miljoner hyresgästerna, vill inte ha marknadshyror. Tillsammans med LO-facken, Hyresgästföreningar, organisationer som Arbetarpartiet och alla o-organiserade kunde vi ha satt målet ”100 orter försvarar LAS – säger nej marknadshyror”. Tyvärr lever även V sitt politiska liv i riksdagen. Och det är från riksdagens, mycket inskränkta, horisont som V utformar sitt politiska agerande.

Även Arbetarpartiet har fått känna på (S)töddigheten. Här i Umeå. Vi har blivit lovade, skriftligt och offentligt, att få delta i budgetsamtal. Men dessa löften har ALDRIG infriats. Till slut måste ett parti sätta ned foten. Fast vi i Arbetarpartiet skulle inte ha satt ned foten på ett sätt som gjorde att vi fällde en regering – tillsammans med SD. Däremot vill jag förvarna om att vi inte kommer att acceptera att Socialdemokraterna dels fortsätter att bryta sina löften om budgetsamtal, dels tillåter sina medlemmar att kalla våra medlemmar för ”ASET”.

S har spelat falskt i Umeå – även i år uteblev utlovade budgetsamtal.

(S)töddigheten från S kommer att straffa sig. Socialdemokraterna lovar men håller inte sina löften. Det finnas andra partier som det går att samarbeta med, åtminstone i vissa frågor, i Umeå kommunfullmäktige. Dock: Arbetarpartiet kan inte gå med på sänkta skatter. Det är ena sidan. Den andra sidan handlar om att vi är mycket kritiska till den nästan ofattbara senfärdigheten från S när det gäller att göra något åt de luftföroreningar (kvävedioxid) som har hotat umebornas hälsa i tjugo år. Minst.

Detsamma när det gäller att bekämpa hedersförtryck och religiös extremism.

Och S fortsätter att tillåta att lokaler hyrs ut till föreningar som bjuder in hat-predikanter som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella! På samma sätt som vi inte kan gå med på skattesänkningar kan vi inte acceptera S brutna löften och bristande handlingskraft när det exempelvis gäller frågor som har med integration att göra. En fortsatt stöddighet och brutna löften från S kommer att straffa sig.

Ingress
Det som nu pågår är ett principlöst spel om att få bli statsminister och regeringsbildare. Men utan makt. Detta spel kommer, om det får pågå hela hösten, att undergräva respekten för folkstyret. Jag har skrivit om detta tidigare och nu skriver jag om det igen: Regeringsformen är en av de fyra grundlagar som utgör Sveriges konstitution. Regeringsformen måste snarast ändras. Det är en avgörande brist i regeringsformen att riksdagen kan välja en statsminister som saknar det stöd som krävs för att få igenom sin budget i riksdagen.

Det är mycket möjligt att denna lucka i regeringsformen beror på att ingen, tidigare i historien, skulle ha önskat bli vald till statsminister bara för att det är en fin titel. Det är möjligt att denna lucka i grundlagen beror på att ingen kunde tänka sig att en statsminister, uppbackad av sitt eget och andra partier, skulle försöka använda statsministerposten för att utöva politisk utpressning på andra partier. Detta för att få dessa att stötta den budget som statsministerns minoritetsregering planerar att lägga fram inför riksdagen i september – och som riksdagen inte kommer att rösta om förrän i november/december.

Det är främst Socialdemokraterna som bedriver detta principlösa spel för att få behålla statsministerpositionen (andra partier gör andra mindre smickrande saker). Det kan vara detta som – tillsammans med alla stora politiska reträtter för Centern – förvandlar S till ett parti kring 20-procentsstrecket (inte 30-procentsstrecket). Detta efter ett historiskt valnederlag 2022.

Del ettSverige har börjat upplösas. I vissa länder är konstitutionen menad att hålla samman staten mot yttre och inre hot och samtidigt utgöra en garant för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten. Ett exempel på en sådan statsbildning är USA. I andra länder har konstitutionen haft en mer undanskymd roll. Där är det istället de politiska partierna som (i större utsträckning) både har fått rollen att hålla samman staten mot yttre och inre hot och samtidigt – genom ett både brett och djupt, omfattande och intensivt, folkligt deltagande – utgöra en garant för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten. Ett exempel på en sådan statsbildning är Sverige.

En gång var detta inte orimligt. I Sverige representerade partierna tidigare olika folkrörelser. De nådde både ut till samhällets alla hörn och hämtade även in stämningar och åsikter från från hela landet. Detta gällde främst Socialdemokraterna och Bondeförbundet (Centerpartiet). Men i viss mån även Folkpartiet liberalerna med sin knytning till nykterhetsrörelse och frikyrkliga samfund. Men denna tid är förbi. Partier som en gång var folkrörelser har förlorat både folk och rörelse. Dessa partier är nu endast utskott på statsmaskineriet som inte skulle överleva utan skattefinansierade bidrag, och framträdanden i skattefinansierade public service radio och TV.

Det enda partiet som fortfarande har en potential när det gäller folkrörelse är den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Detta tack vare sin kontroll över, men även beroende av, LO-facken. Men den falang inom S som vi brukar kalla för de ”Nya Socialdemokraterna” vill helst av allt göra sig av med bindningen till LO. De Nya Socialdemokraterna ser endast folkrörelsetraditionen som en belastning. För dessa är innehavet av statsmaskineriet allt. Det är denna falang som helt dominerar S idag och har gjort så under lång tid.

Men tillbaka till balansen mellan konstitution och partiväsende. Vad händer i en statsbildning där konstitutionen är svag och där de politiska partierna – som delvis har fyllt konstitutionens roll – håller på att tyna bort. Svaret är enkelt: Denna statsbildning kommer att börja upplösas. Och Sverige har verkligen börjat upplösas.

Del två
Ett ovärdigt skådespel. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen var tidigare garanten för att Sverige höll samman. S var det parti som, mer än något annat, fyllde ut de luckor som fanns i konstitutionen. Idag är det tvärtom. Socialdemokraterna jagar innehavet av statsmaskineriet i rädsla för att partiet skulle falla sönder i opposition – utan innehavet av statsmaskineriet. Men för att kunna regera landet, speciellt med sin egen politik, måste Socialdemokraterna klara av två stora hinder.

Det första hindret som Stefan Löfven måste klara är att undvika att fler än 174 ledamöter i riksdagen röster emot honom.

Som många vet är det inte en fråga om hur många som röstar FÖR Stefan Löfvén för att han ska kunna bli statsminister (och sedan kunna utse de övriga ministrar som kommer att utgöra regeringen). Det handlar om hur många som röstar EMOT honom. Löfvén kan bli vald till statsminister med följande siffror: noll röster FÖR honom, 174 röster EMOT honom och 175 NEDLAGDA. Det enda som avgör är att det inte blir mer än hälften som röstar EMOT. OM det blir 175 (eller fler) som röstar EMOT Löfvén så blir han inte vald. Om det blir 174 (eller färre) som röstar EMOT Löfven blir han vald.

Del tre
Löfven föreslås bli statsminister under förnedrande förhållanden. Situationen innan omröstningen är som följer:
* V har lovat att LÄGGA NED sina röster: det innebär 27 röster till Löfvéns fördel,
* C har lovat att LÄGGA NED sina röster: det innebär 31 röster till Löfvéns fördel. C gör detta då S har givit Lööf tre löften.
* Mp har lovat rösta FÖR Löfvén: 16 röster till Löfvéns fördel. Men Mp accepterar inte S tre löften till C. Därför är det är möjligt att Mp hoppar av regeringen.
*S kommer naturligtvis att rösta FÖR Löfvén: 100 röster ytterligare för honom.

Men detta innebär endast att 174 ledamöter i riksdagen INTE kommer att rösta EMOT Löfvéns (på olika sätt). Men M, Sd, Kd och L kan (troligen) tillsammans få ihop 174 ledamöter som KOMMER att rösta EMOT till Löfvén. Detta gör att Amineh Kakabaveh – en s.k. politisk vilde som har hoppat av Vänsterpartiet – antingen skulle kunna rösta så att Löfvén blir statsminister. Eller så skulle hon kunna rösta så att han inte blir statsminister. Detta är inte endast förnedrande för Stefan Löfvén som person. Det är förnedrande för Socialdemokratin samt för hela det svenska politiska systemet. Grundlagarna var inte utformade för att en s.k. politisk vilde – vars motiv kan vara helt privata – skulle avgöra vilket politiskt block som ska kunna bilda regering.

Se tabellen nedan (AK är en förkortning av Amineh Kakabaveh).

C:   31,         L:  20,          AK:   1
S: 100,         M: 70,
MP:16,         KD:22,
V:   27,         SD: 62,

______        ______            _____
174             174                         1

Del fyra
Om Löfvén blir vald till statsminister uppstår en rad nya problem – både för S, Mp och V.
* Även om Centern ”tolererar” Löfvén genom att lägga ned sina röster är budgetsamarbetet mellan regeringen och Centern över, säger Annie Lööf. Centern kommer att lägga fram sin egen budget. Och partiet kommer, sedan deras egen budget fallit, under inga omständigheter att rösta på en budget som Vänsterpartiet har varit med om att förhandla fram tillsammans med S och Mp. Annie Lööf försöker alltså förbjuda S och Mp att ha något med V att göra. Tänk på detta: S, Mp och V har tillsammans 144 mandat (inkl Kakabaveh). Centern har endast 31 mandat. Men ändå försöker Drottning Annie diktera villkoren när det gäller vilka partier som får umgås med andra. Det handlar inte om sakfrågor for Drottningen. Det handlar om att brännmärka.
* Vänsterpartiet kommer också att ”tolerera” Löfven genom att lägga ned sina röster. Men V:s partiledare Nooshi Dadgostar förklarar att hennes parti inte kommer att stödja en budget som V inte har haft något inflytande över,
* Slutligen vet vi redan att Miljöpartiet säger nej till de tre krav som auktoritära Annie (AA) ställer för att släppa fram Stefan Löfvén. Centerns tre krav handlar om lagen om anställningsskydd (LAS), skogsägarnas äganderätt samt ett reformerat strandskydd.

Avslutning
Om alla menar vad de säger finns det ingen chans att Löfvén får igenom en budget utarbetad av S+Mp. Detta även om Löfvén blir statsminister i morgon trots att Kakabaveh verkar vara ett osäkert kort. För en budget utarbetad av S+Mp skulle endast kunna få stöd av 147 ledamöter – om Centern verkligen röstar på en S+Mp:budget sedan Centerns eget budgetförslag fallit.

(V kommer endast att rösta på en budget som de har fått påverka. Men om V får påverka drar alltså Centerns bort sina röster och Löfven får max 144 röster (S+Mp+V). Detta ska jämföras med en budget som har stöd av M+Sd+Kd+L. Denna skulle få stöd av hela 174 mandat. Dessa fyra partierna har ända fram till i december på sig för att enas. Klarar de detta kommer Löfvéns budget att falla. Och då kommer hans S+Mp:regeringen att avgå.

De olika budgetförslagen ska alltså läggas fram redan i september. Sedan tar det alltså cirka tre månader innan de kommer upp till omröstning i riksdagen (troligen i december). Regeringskrisen tar alltså inte slut även om Stefan Löfvén blir vald till statsminister i morgon onsdag. Regeringskrisen kan istället komma att fortsätta under hela sommaren och hösten ända fram till i december. Tanken från Löfvéns sida är att han ska kunna utnyttja sin position som statsminister till att pressa andra partierna som C och V till att backa. Detta genom att skylla på pandemin, en ekonomisk kris, nästa pandemi, o s v. Men att detta skulle lyckas är endast förhoppningar från Socialdemokraternas sida.

Det finns inget som antyder att varken Centern eller Vänsterpartiet kommer att backa. Socialdemokraterna har behandlat V som en dörrmatta för länge. Nu försöker auktoritära Annie (Drottningen) göra ont värre genom att hissa pestflagg för de som talat siffror med V.

Centern tänker inte varken förhandla med V – eller stödja en budget som V har haft något inflytande över. Detta är en princip som Drottning Annie I (den Första) har hittat på. Vänsterpartiet kommer, å sin sida, inte att stödja en budget som partiet inte har haft något inflytande över. Detta är naturligt. Så läget är så låst som kan det kan bli.

Och undrens tid är förbi.

Jag tror inte att Moderaterna skulle hjälpa Socialdemokraterna ur deras hopplösa situation genom att rösta emot, eller lägga ned, sitt eget budgetalternativ. Därför tyder idag allt på att Stefan Löfvén kommer att tvingas avgå i december. Detta efter en hel höst bestående av en enda lång regeringskris.

DÄRFÖR: Utlys ett extraval NU.

PS. Förändra regeringsformen så att inte någon kan bli statsminister som inte har stöd för sin budget – på samma sätt som gäller i exempelvis Italien. DS.

Ingress
Stefan Löfvén kan bli omvald som statsminister. Men Löfvén har ingen aning om ifall en ny regering (S+MP) kommer att få igenom sin budget. Och får inte regeringen igenom sin budget, säger Löfvén, kommer han och regeringen att avgå.

Fan tro´t. Men så ska naturligtvis en regering agera. En regering ska inte förnedra sig som Löfvéns regering (S+MP) gjorde hösten 2018 och regera på en budgetreservation som hade utarbetats av M och KD (en budget som bland annat innehöll skattesänkningar på 28 miljarder – något som S var emot). Jag har tidigare fört fram att grundlagen borde ändras så att det blir omöjligt att regera på andra partiers budget. I Italien måste en regering få igenom sin budget, eller avgå, vilket regeringen i Italien nyss gjorde).

Del ett
Det svenska politiska systemet har stora problem:
1. Valet av statsminister. Ska Stefan Löfvén lyckas bli omvald som statsminister behöver han få stöd av Vänsterpartiet, Centern under ledning av Drottning Annie samt av den politiska vilden Amineh Kakabaveh (avhoppad vänsterpartist). En sådan regering kommer endast att ha ett enda (osäkert) mandats övervikt i riksdagen (175 mandat mot 174). En sådan regering skulle visserligen vara laglig. Men den skulle sakna legitimitet – i bemärkelsen folkligt förankrad.

2. Antagandet av budget. I denna fråga har Drottning Annie låtit meddela att hon inte talar om budgeten med vad hon kallar ”ytterkantspartiet” V. Samtidigt anser sig Vänsterpartiet – idag ett andra socialdemokratiskt parti – ha rätt att vara med och diskutera den budget som läggs fram av de två regeringspartierna (S+MP) samt Centern. En sådan budget behöver nämligen Vänsterpartiets röster för att få stöd av en majoritet i riksdagen. Men den föraktfulla och avvisande attityden från Centerns Annie Lööf går inte ihop med Vänsterpartiets krav.

Därför pekar allt på att det inte kommer att bildas någon regering som vet om den kommer att överleva fram till jul. Det som står på dagordningen är att utse en regering som kan tvingas avgå till hösten eftersom den inte vet om den får regera på sin egen budget. Skälet till detta är att Centern vägrar ge Vänsterpartiets inflytande över en budget som behöver Vänsterpartiets mandat för att antas av riksdagen. Om då inte Vänsterpartiet stöder budgeten, på grund av att V förnedras av Annie Lööf, då antas inte budgeten. Och i så fall har Stefan Löfven sagt att han avgår.

Del två
Hela den svenska regeringsbildningen och regerandet hänger på följande:- drottning Annies nyckfullhet
– ett enda mandat,
– detta enda mandat tillhör inte ens ett parti – utan en politisk vilde som hoppat av V,
– om Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet håller fast vid sina ord kommer Löfvéns nya regeringen att falla redan till hösten!

Jag upprepar:
En sådan regeringsbildning skulle visserligen laglig – men skulle inte vara legitim (folkligt förankrad). En regering som endast hänger på ett enda (osäkert) mandat och kanske måste avgå till hösten då den inte får igenom sin budget kan inte kallas legitim.

När det gäller de …
a) partier som riskerar att förlora sina regeringstitlar,
b) partier om riskerar att ramla ur riksdagen,
c) individer som riskerar att förlora sin födkrok,

… är vårt budskap detta: Alla dessa delar av den politiska ”kasten” i Sverige – som så ofta tar begreppet demokrati i sina munnar – får helt enkelt acceptera att den folkliga respekten för det politiska systemet (demokratin) måste gå före deras egna, egoistiska, intressen.

Den politiska kasten, riksdagens alla partier, har manövrerat sig in i en återvändsgränd. Nu måste väljarna få en chans att förändra de politiska majoritetsförhållandena i riksdagen. Det är mot denna bakgrund som det krävs ett extraval.

Avrundning
Det som Drottning Annie och titelsjuka Socialdemokraterna gör, det som räddhågsna liberalerna, miljöpartister och alla sig-själv-närmast riksdagsledamöter (i alla partier nu gör) är att släpa begreppet folkstyre i smutsen. Allt för att gynna sina egna intressen.

Det är förbannat ovärdigt att skylla på pandemin
för att kunna underminera demokratin  –
och säga att vi inte kan ha ett extraval
på grund av detta virus. 

Jag sänder mina och Arbetarpartiets djupaste kondoleanser till den dödade polisens familj och till dennes kollegor.

Det är en tragedi då någon dödas på detta sätt. I eller utan uniform. Men OM måltavlan var polisen som institution innebär detta ett angrepp på, och en utmaning mot, hela det civila samhället. Samhället kan inte fungera om inte landets grundlagar upprätthålls.

Grundlagarna är:
*regeringsformen,
*successionsordningen,
*tryckfrihetsförordningen,
* yttrandefrihetsgrundlagen.

Dessa lagar utgör tillsammans den svenska konstitutionen. Det är denna som garanterar fredliga maktskiften – exempelvis det som pågår just nu i Sverige. Det finns de som irriterar sig på att en regeringskris har uppstått mitt i sommarvärmen. Dessa tar fredliga maktskiften för givna. Men maktskiften i länder som saknar en konstitution, eller där konstitutionen inte upprätthålls, sker ofta via inbördeskrig. Inbördeskrig stör sommaridyllen mer än talmansrundor och ett eventuellt extraval.

Och det är polisen som upprätthåller konstitutionen i Sverige.

Därför är innebörden denna:
*OM polisen dödades på grund av att han var polis, då har brottsligheten passerat ytterligare en gräns.
*OM mordet utfördes av den organiserade, och numera beväpnade, brottsligheten så uppträdde denna som en milis som tar sig rätten att markera ”sitt” territorium  –  med hjälp av vapenmakt och mord.
*OM det förhåller sig på detta sätt, då måste det som hänt betraktas som en bokstavlig krigsförklaring mot det civila samhället. Då har ett lågintensivt inbördeskrig utbrutit i Sverige.

Det kan naturligtvis också ha varit så att måltavlan var de personer som talade med polismannen. Men detta förändrar ingenting. Om inte närvaron av polis hindrar brottslingar från att försöka mörda någon som står och talar med polisen innebär detta samma typ av markering.

Lågintensivt inbördeskrig är ett starkt begrepp. Men polisens våldsmonopol har brutits liksom polisens monopol på organiserad och beväpnad maktutövning. Och det kan tyvärr vara ännu värre än så. De kriminella kan ha använt sin beväpnade organisation för att angripa och döda medlemmar av den beväpnade styrka (polisen) som samhället har utsett för att upprätthålla de grundlagar som riksdagen har antagit.

Detta innehåller alla ingredienser i ett inbördeskrig.

Jag hoppas att alla medborgare förstår kopplingen mellan
a) dagens möjlighet till fredliga maktskiften i Sverige,
b) de grundlagar som reglerar maktskiften så att de verkligen blir fredliga,
c) den polis som upprätthåller grundlagarna.

Alltför många svenskar tar allt detta för givet. MEN GÖR INTE DET. De demokratiska fri- och rättigheterna var något som många blödde och dog för. Det kan tyvärr vara så att vi nu står där igen. De demokratiska fri- och rättigheterna måste försvaras. Och detta är absolut inte endast polisens uppgift.

Polisens arbete måste stöttas av civila – som visar kurage.

Jag överlämnade blommor för Arbetarpartiets räkning till polisen i Umeå som ett ringa tack för deras arbete – som de utför varje dag. Det bör både partier och privatpersoner göra. Om den svenska konstitutionen angrips så måste de som står i främsta linjen för att upprätthålla konstitutionen känna att de har ett brett stöd.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Ingress
Den kvinna jag är gift med frågade mig igår vad jag trodde skulle bli resultatet av regeringskrisen. Vi lyfte skrot. Mitt i ett set bänkpress lyckades jag pressa ur mig följande: ”Utgå ifrån att Stefan Löfvén kommer att välja det fegaste alternativet”. Idag visade det sig att detta var exakt vad han gjorde. Det fegaste är naturligtvis alltid att överlämna ansvaret till någon annan. Löfvén överlämnade ansvaret till riksdagens talman Andreas Norlén. Men detta gör inte Stefan Löfvén fegare än andra. Inte i mina ögon. Löfvén är bara en av alla dessa stackare i det ack så fega politiska etablissemang som Sverige har begåvats med.

Jag anser att alla partier i riksdagen är medansvariga till dagens situation. Och som framgått av mina tidigare blogginlägg anser jag att ”dagens” situation inte började med misstroendeförklaringen förra måndagen. Jag anser att ”dagens” situation började då den sista valsedeln var inlämnad i samband med riksdagsvalet 2018.

Del ett
Det är obegripligt att så många inom det politiska etablissemanget gnäller. Det handlar om partierna, de politiska kommentatorerna, media i allmänhet och statsvetare – alla dessa betalda proffstyckare. De flesta (inte alla) jämrar sig som små barn, som ramlat och fått ett litet skrubbsår på knäna, inför utsikten om ett Extra val. Jag vill säga till alla dessa gnälliga politiker: Tänk som ni själva brukar uttrycka er i tid och otid: Se det hela som en UTMANING!

De åtta partierna i riksdagen har alla sin del i uppkomsten av dagens situation. Därför är det dags att väljarna får en möjlighet att förändra sammansättningen på dagens riksdag. Därför förespråkar jag ett Extra val.

Del två
Det finns även ett trängande behov av att ändra regeringsformen. Detta är en av landets fyra grundlagar. Bakom ligger kombinationen av två beslut som riksdagen tog efter valet 2018. Dels beslutet om vilken budget som landet skulle styras efter. Dels beslutet om vilken partiledare som skulle bilda regering för att styra landet. Kombinationen av dessa två beslut var en sällsynt demonstration av politisk dumhet och omognad. Denna dumhet och omognad understryker behovet av en förändring av grundlagen. Tillåt mig utveckla detta.

De två besluten (det om budgeten den 12 december och det om valet av regeringsbildare den 18 januari) visar att Sveriges grundlag måste förstärkas –  i förhållande till de principlösa riksdagspartierna.

Del tre
Centerns och Liberalernas dubbelspel. Alla partier visste, innan de valde mellan att rösta på regeringens budgetförslag, eller på budgetförslaget från M+Kd, att det senare budgetförslaget skulle segra. Alla visste nämligen att Sd skulle rösta på budgetförslaget från M+Kd sedan deras eget budgetförslag hade fallit. Trots detta valde Centerpartiet och Liberalerna att lägga ned sina röster och därmed, medvetet och överlagt, ”släppa fram” det budgetförslag som utarbetats av M+Kd och som röstats igenom med hjälp av Sd (apropå Centerns ovilja mot Sd). Centern och Liberalerna röstade på vad som i praktiken var en budget från M+Kd+Sd fullt medvetna om att denna skulle komma att utgöra grunden för den politik som Sverige skulle regeras efter under ett år framåt. Oavsett regering.

Därmed skaffade sig Centern och Liberalerna en styrkeposition i förhållande till S+Mp (och V) i de framtida förhandlingar som ledde till Januariavtalet. Centern och Liberalerna kunde nämligen dels stödja sig på sina egna mandat, dels på den borgerliga inriktningen i den budget från M+Kd (stödd av Sd) som antagits av riksdagen.

Del fyra
Detta understryker hur fel det var av S och Mp att gå in i förhandlingar med C och L efter att deras eget budgetförslag hade fallit. En regeringskoalition som har mindre än en tredjedel av mandaten i riksdagen – och vars eget budgetförslag har fallit – ska inte sträva efter att bilda regering. Det måste sluta i att S+Mp endast förverkligar andra partiers politik. Låt mig utveckla detta.

Skälet till att Centern och Liberalerna fick igenom så mycket i de förhandlingar som ledde fram till Januariavtalet var alltså att dessa två partier inte bara stödde sig på sina egna (ynka) 51 mandat, mot de 144 mandat som S+Mp+V hade. Om så vore fallet blir det fullständigt obegripligt hur Centern och Liberalerna kunde få Socialdemokraterna att släppa så många av sina verkliga hjärtefrågor (LAS, hyresfrågan, kollektivavtalen och senare skatterna).
Nej. Sanningen är, som tidigare antytts, att Centern och Liberalerna dessutom indirekt kunde stödja sig på de 154 mandat som M+Kd+Sd besatt, och använt, för att rösta igenom M+Kd-budgeten i riksdagen. Centern och Liberalerna besatt alltså en styrka i förhandlingarna med S+Mp som motsvarade hela 205 riksdagsmandat (M+Kd+Sd+C+L)! Återigen: Det var därför som Centern och Liberalerna fick igenom så mycket. Det var därför som främst Socialdemokraterna gav upp så mycket.

Del fem
I Radions morgonnyheter i P1 uppgavs idag (28 juni) att Italiens regering hade avgått. Skälet var att den italienska regeringen inte hade fått igenom sin budget i parlamentet. I Italien måste nämligen en regering ha stöd för sin politik i parlamentet. Detta borde vara en självklarhet. I alla länder.

Men så är det alltså inte i Sverige.

I Sverige kan uppenbarligen ett regeringsalternativ först få sitt viktigaste ”styra-landet-dokument” (budgeten) nedröstat som S+Mp fick. Sedan kan detta regeringsalternativ, helt osannolikt, ändå få bilda regering. Skälet är partiernas principlöshet. Exempel: att partier som Centern och Liberalerna först röstar ned budgetförslaget från S+Mp, bara för att sedan släppa fram samma partier så att dessa kan bilda regering, för att regera på en budget antagen av M+Kd+Sd (samtidigt som de inte ville ha med ”ytterkantspartiet” Sd att göra). När Liberalerna bytte partiledare, från Björklund till Sabuni, blev detta principlösa schackrande ännu mer principlöst.

Del sex
Men när det gäller principlöshet måste jag återkomma till S+Mp. Det finns ingen chans i världen att tidigare Socialdemokratiska partiledare, partistyrelser och S-riksdagsgrupper först skulle se sin egen budget falla för att sedan, i form av en koalitionsregering som inte ens har stöd av en tredjedel av riksdagens ledamöter, skulle ha valt att bilda regering. Tidigare skulle de aldrig ha försökt bilda regering sedan deras budget hade fallit.

Socialdemokraternas principlöshet är också den nästan obegriplig. Och detsamma gäller för Mp.

Del sju
Grundlagen måste stärkas i förhållande till partierna. ”Dagens” situation har alla partier varit delaktiga i att skapa. Mer eller mindre. Var och en på sitt sätt. Det är därför grundlagen (regeringsformen) måste stärkas i förhållande till de principlösa partierna i riksdagen.

Inget parti eller koalition av partier ska tillåtas bilda regering om det inte kan få igenom sitt budgetalternativ i riksdagen. Sveriges grundlag / regeringsform / konstitution / måste förändras så att detta blir fallet. Detta för att förhindra ett sådant principlöst spel som förekommit efter valet 2018. Även om det finns vissa partier som spelat mer smutsig än andra, och andra som varit mer sugna på regeringspositioner än vissa, så har alla riksdagens åtta partier varit delaktiga i detta principlösa spel. Det är därför som grundlagen (regeringsformen) måste ändras.

En ändrad grundlag skulle tvinga partierna att uppträda mer vuxet. Partier som Kd, som säger sig vilja rösta ned regeringen när som helst och på vilken fråga som helst, skulle tvingas besinna sig.

Jag repeterar: Endast det parti, eller den koalition av partier, som får igenom sin budget i riksdagen ska kunna bilda regering. Detta skulle tvinga fram ett agerande som var mer ärligt från alla. Och om en regering bildas på dessa förutsättningar, men tappar det stöd som krävs för att få igenom sin budget, så måste denna regering avgå. Då kommer endast de som verkligen menar allvar att försöka bilda regering, de som stöttar detta regeringsalternativ måste även stötta regeringsalternativets budget. De som lägger ett misstroendevotum måste mena allvar. Det går inte att först fälla någon, tillsammans med andra, för att sedan be om förlåtelse och lova att rösta tillbaka den regering man har fällt efter en vecka. Det krävs en renässans för grundlagarna i Sverige. Och den grundlag som heter regeringsformen måste förändras. Ett regeringsalternativ ska endast kunna bli en regering om alternativet kan få igenom sitt budgetalternativ i riksdagen.

Avrundning
Om Sverige hade samma grundlagar som exempelvis i Italien, där en regering måste få stöd för sin budget i parlamentet (riksdagen), skulle detta göra att form och innehåll stämde överens. Det skulle också öka transparensen när det gäller partiernas agerande. Det skulle tvinga dagens principlösa svenska partier att agera mer vuxet. Konflikterna skulle inte försvinna. Men partierna skulle tvingas ta ansvar för sitt handlande. De som spräcker ett regeringsalternativ skulle tvingas att presentera ett annat. Annars skulle väljarna, efter en period, lära sig att bestraffa oseriösa partier. Ebba Busch skulle alltså inte kunna gapa om att fälla regeringen som hon gör. Vänsterpartiet skulle kunna fälla regeringen. Men V skulle definitivt tvingas vara berett på att utkämpa ett Extra val istället för att som nu b om förlåtelse och lova att avstå ifrån allt och rösta tillbaka sin Stefan.

En regering ska alltså regera – på sin egen politik. De som saknar politiskt alternativ eller politiskt mod måste stödja de som har detta. Därför måste den svenska grundlagen (regeringsformen ändras) så att ingen regering ska kunna utses som inte får igenom sin budget i riksdagen. Och ingen opposition ska kunna gapa som Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har gjort. Det skulle inte heller vara möjligt att bilda regering på det sätt som S och Mp har gjort. för att nämna några exempel. Alla riksdagens åtta partier skulle tvingas ändra beteende.

PS. Var inte rädda för ett Extra val. Det är bara namnen på ministerposterna som står på spel. Själva makten ligger just nu inte hos regeringen. Men antalet mandat står naturligtvis på spel. Det handlar om vissas levebröd. Och om andras överlevnad som parti. DS.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Dagens Centerparti utgör den mot arbetarrörelsen mest aggressiva flygeln av borgerligheten. Med arbetarrörelsen avser jag  Socialdemokraterna, LO-facken, Vänsterpartiet (det socialdemokratiserade), ABF, Hyresgäströrelsen, Arbetarpartiet, m fl). I jämförelse med Centerpartiet under Drottning Lööf var, och är, Moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson rena fackföreningskramare. Låt mig beskriva (dagens) Centerparti på riksplanet (vilket inte är detsamma som C lokalt i Umeå – detta vill jag betona).

Del ett
Först försöker Annie Lööf skriva om historien. Hon talar om dagens socialdemokratiserade Vänsterparti som ett ”ytterkantsparti”. Detta inget annat än en form av historieförfalskning från Drottning Lööfs sida.

Skälet till att de traditionella borgerliga partierna, och ”deras” media, så ofta började använda begreppet ”ytterkantsparti” om Vänsterpartiet i samband med valet 2018 var följande: då de traditionella borgerliga partierna inte kunde tillgodogöra sig SD:s 62 riksdagsmandat för att fälla regeringen (S+Mp), så skulle de i alla fall beröva främst Socialdemokraterna stödet från Vänsterpartiets 28 mandat. Och skälet till att Annie Lööf idag envisas med att kalla V för ett ”ytterkantsparti” beror på att hon vill beröva Socialdemokraterna den styrka som ett försvagat S får, i förhållande till just Centern, om V tillåts utgöra en jämbördig del i blocket S, Mp, C och V.

Jag ber mina läsare lägga märke till följande: I samma stund som Liberalerna bytte block, och därmed accepterade att använda sig av SD:s riksdagsmandat för att bilda regering, sade Sabuni även att Liberalerna numera var redo att samtala med alla riksdagens partier (alltså även med Vänsterpartiet). För M, KD och L har nu alltså behovet att tala om ”ytterkantspartier” fallit bort. Detta sedan de själva godtagit SD som en jämbördig part. Idag är det därför endast Annie Lööf som försöker odla myten om att Vänsterpartiet-Socialdemokraterna (tidigare Vänsterpartiet-Kommunisterna) skulle vara ett ”ytterkantsparti.

Del två
Även Arbetarpartiet, som jag tillhör, brukar kritisera V. Men detta beror på det vi anser vara bristerna i V:s konkreta politik. Vi kritiserar däremot inte Vänsterpartiet-Socialdemokraterna för att de skulle vara något ”ytterkantsparti”. Låt mig ta ett exempel på vad jag anser bevisar att Annie Lööf, med flera, har uppfunnit begreppet ”ytterkantsparti först under senare år. Samt att detta berodde på att de ursprungligen inte kunde hitta en metod som gjorde att de kunde tillgodogöra sig SD:s 62 mandat i riksdagen.

Inför kärnkraftsomröstningen 1980 – som var en verklig ödésfråga för bland annat Sverige – samarbetade Centerpartiet och dåvarande Vänsterpartiet-Kommunisterna (Vpk) på ett utmärkt sätt. Detta samarbete gällde väldigt mycket mer än vad en årlig budgetförhandling gör. Inför kärnkraftsomröstningen 1980 utgjorde C och Vpk den partipolitiska ryggraden i Linje 3 – kärnkraftsmotståndarna. (Linje 3 bestod dessutom av en rad mer eller mindre ideella och partipolitiskt oorganiserade krafter – en rörelse som senare födde Miljöpartiet).

På denna tid hette det alltså Vänsterpartiet Kommunisterna (Vpk),
På denna tid existerade både Sovjet och Östblocket,
På denna tid hade Vpk ”broderliga förbindelser” med Sovet, Östtyskland, m fl,
Men lik förbannat kunde Centern samarbeta med Vpk i en fråga som var väldigt mycket viktigare än en årlig budgetförhandling. Detta utan snack, från Centerns sida, om att Vpk skulle vara något ”ytterkantsparti”. I debatterna satt Karin Söder (C) och C H Hermansson (Vpk) och stred mot kärnkraften – sida vid sida. Och detta utspelade sig alltså för hela 41 år sedan.

Del tre
Dagens C utgör alltså den mot arbetarrörelsen mest aggressiva flygeln av borgerligheten. Låt mig beskriva Centerpartiet under Drottning Annie:

* Centern under Annie Lööfs ledning var bland de ivrigaste när det gällde att ta bort värnskatten (år 2019 betalades s.k. värnskatt på fem procent på inkomster som översteg 703 000 kronor),
* C kämpar hårdast för vad som i praktiken är fri arbetskraftsinvandring. Skälet är att detta underminerar fackföreningarnas och kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden. Hela denna inställning andas Annie Lööf.
* Som alla vet angrips LAS av Centern i Januariavtalet för att arbetsrätten ska omarbetas så att löntagarnas ställning försvagas kraftigt. Bakom står Annie Lööf
* Det finns i Januariavtalet skrivningar som innebär ett första steg mot att underminera kollektivavtalens ställning. Mer Annie Lööf.
* Ingen som följer den politiska debatten är ovetande om att Centern, under Annie Lööf, vill ha fri hyressättning i nyproduktion. Många, bland annat Arbetarpartiet, som ser detta som ett första steg mot marknadshyror,
* Nu kräver Lööf kompensation i form av ”rejäla” skattesänkningar för att hon (Drottningen) inte fick igenom fri hyressättning”. Detta krav riktar sig mot S, Mp (och V som hon – Drottningen – ju inte budgetförhandlar med…).

Sammantaget är handlar detta inte endast en borgerlig fördelningspolitik.

Del fyra
Centerpartiets politik under Drottning Lööf har minst tre (3) syften:
1. att bedriva en borgerlig fördelningspolitik,
2. att riva upp tidigare reformer på exempelvis arbets- och bostadsmarknaderna som reglerade marknadskrafterna på ett sätt som gynnade löntagare och hyresgäster. Vi talar om Centerns angrepp på LAS, och på systemet bestående av bruksvärdesprincipen samt förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna (istället för de marknadshyror som C vill ha),
3. att försvaga, eller utplåna, de krafter som för löntagarnas och hyresgästernas talan. Jag tänker i första hand på fackföreningarna.
Det hårdaste slaget mot facken består av vad som i praktiken är en fri arbetskraftsinvandring i kombination med ett steg mot att försvaga kollektivavtalen i Januariavtalet.

Det är därför jag skriver att dagens Centerparti utgör det borgerliga parti som är mest aggressivt mot arbetarrörelsen. Annie Lööfs politiska förebild är Margaret Thatcher. Den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatchers mål var inte främst den ena eller andra politiska reformen. Thatchers främsta mål var att slå sönder de organisationer som reglerade marknadsekonomin (eller kapitalismen). Främst fackföreningarna. Detta verkar dock varken S eller V begripa.

Del fem
Det verkar inte finnas något historiskt kunnande kvar inom S och V. Det framstår som om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet-Socialdemokraterna (tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna) båda lever kvar på 1930- respektive 1950-talen. Det vill säga under den tid då Socialdemokraterna, och det dåvarande Bondeförbundet – som bytte namn till Centerpartiet 1957, bildade två koalitionsregeringar tillsammans:
*1936-39,
*1951-57

Under denna period speglade Bondeförbundet Sveriges jordbrukare. Bondeförbundet organiserade en stor del av den arbetande delen av befolkningen. Bondeförbundet hade påfallande inslag av folkrörelsekaraktär. Men denna tid är för länge sedan borta. Centerpartiet har bytt karaktär. Under Maud Olofsson övergav Centern sitt kärnkraftsmotstånd. Under Annie Lööf har Centern blivit ett extremt högerparti – och arbetarrörelsens främsta partipolitiska fiende.

Men trots detta vill både Socialdemokraterna under Stefan Löfvén, och Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostar, alltså bilda regering med Annie Lööfs Centerparti. Titta här nedan på hur ”ytterkantspartiet” V kryper för Drottning Annie Lööf I (Den Första).

Dadgostar (V) tror på regeringssamarbete med Annie Lööf

Denna detta tragi-komiska rubrik kunde hittas i bland annat Göteborgs-Posten den 17 maj i år.

Avslutning
Vill S och V begå politiskt självmord ska de försöka bilda en koalitionsregering med Centern under Annie Lööf. Vill de inte begå politiskt självmord måste dessa båda partier förbereda sig för ett Extra val. De måste blåsa liv i det som finns kvar av folkrörelsekaraktär i arbetarrörelsen. Det spelar faktiskt mindre roll ifall de segrar eller förlorar i ett Extra val. Det handlar om att rädda sin politiska identitet inför valet 2022. Och detta blir omöjligt ifall de bildar regering med vad som utgör deras mest aggressiva motståndare.

S och V måste sluta blunda. Vakna upp ur nostalgin från 1930- och 50-talen.

Våga se världen som de är idag.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Drottning Annie Lööf I (Den Första) håller på att måla in Centerpartiet – men även Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – i ett hörn från vilket det inte finns någon framgångsrik väg ut. Skälet ser vi i denna tabell över riksdagsmandatens fördelning (mina läsare vet att jag gillar tabeller):

C:   31,         L:  20,
S: 100,         M: 70,
MP:16,         KD:22,
V:   28,         SD:62
——–         ———-
175             174

Som alla ser klarar sig inte S+Mp+C utan Vänsterpartiets röster.

Del ett
Obekymrad om riksdagsmandaten meddelar Drottning Annie Lööf I (Den Första) att det för Centerpartiets del inte är aktuellt med ett budget- eller regeringssamarbete med Vänsterpartiet. Detta uttalande från Drottningen kan antyda att hon lever i ett alternativt universum. Men om vi, om så bara för en kort stund, utgår ifrån att så inte är fallet framstår det som om Drottning Annie Lööf I (Den Första) uppenbarligen räknar med att Vänsterpartiet återigen ska slå knut på sig själv för att vara henne till lags.

Drottningen verkar nämligen förutsätta att Vänsterpartiet både ska rösta för att återinstallera Centerpartiet i dess forna maktposition (genom att V återigen lägger sina röster på Stefan Löfvén som statsminister efter en s.k. talmansrunda) samtidigt som V ska acceptera att återta rollen som dörrmatta. Drottningen berättar nådigt för DN att det för Centerns del inte är aktuellt med något budget- eller regeringssamarbete med V. 

Detta understryker att det är dags för Socialdemokraterna att distansera sig från Centern så länge partiet regeras av Drottning Annie Lööf I (Den Första). Det enda sättet att distansera sig från Drottningens Centerparti, och samtidigt försöka förändra spelplanen till det bättre, är genom ett extraval.

Del två
Socialdemokraterna måste lära sig att acceptera den smärtsamma verkligheten. Verkligheten ser ut så här:
* partiets andel av väljarkåren minskade med nästan 40 procent mellan 1994 och 2018,
* S förlorade riksdagsvalet 2018,
* den samlade borgerligheten fick 58 procent av väljarna,
* S fick endast ca 28 procent,
* inga nya uppgörelser, som de i dec 2014 eller i jan 2019, kan trolla bort partiets valnederlag.

Därför måste S bita i det sura äpplet, lämna spelet riksdagen bakom sig, och återbekanta sig med torg, trapphus och arbetsplatser. Det är på dessa avlägsna platser som det går att träffa de arbetarväljare som S måste återvinna från SD. Jag talar alltså om att förbereda och genomföra ett extraval (nyval). Detta om S-ledningen har ambitionen att vara ett arbetarparti, och dessutom vara tillräckligt starkt för att kunna prägla Sverige med en politik som har något med socialdemokrati att göra.

Del tre
Skälet är att om S fortsätter att samarbeta med Centern riskerar detta att a) fördjupa splittringen inom LO, b) splittra S från LO, c) omöjliggöra att S återvinner arbetarväljare från SD, d) ytterligare försämra relationerna mellan S och det idag ”socialdemokratiserade” Vänsterpartiet.

Drottning Annie Lööf I (Den Första) är ”livsfarlig” för den historiska tradition som kallas för ”arbetarrörelsen”. Detta är inte att undra på: Drottningens mål är nämligen att radera ut allt som hindrar den råa kapitalismens härjningar. Och då är arbetarrörelsen – med dess partier, fackföreningar, kollektivavtal, lagen om anställningsskydd (LAS) – Drottningens strategiska fiende. I jämförelse med Drottning Annie Lööf I är Ulf Kristersson en riktig fackföreningskramare.

Det är en mätare på hur djupt S-ledningen har sjunkit när den är beredd att satsa på ett samarbete med Centern – vilket kräver att det som finns kvar av ideologi inom S offras – för att få bekläda regeringstaburetterna under ett drygt år fram till nästa val.

Nu kräver Drottningen ”rejäla” skattesänkningar. Socialdemokratin ska alltså blidka henne för att kravet på fri hyressättning föll. Men försvaret av trygghetssystem vid arbetslöshet, sjukdom och pensioner – eller utbildningssystemet, sjukvården eller äldreomsorgen – kräver att nivåerna på skatteinkomsterna måste försvaras.

Avslutning
Jag upprepar: Istället för att springa ärenden åt Centern bör S utlysa extraval. Socialdemokraterna måste antingen satsa på att återta tappad styrka – genom att försvara välfärdssamhället – eller så måste S acceptera att historien lämnar partiet bakom sig. Det finns inget stillastående. Antingen framåt, genom att återvinna förlorad styrka, eller fortsatt tillbakagång.

Spelet i riksdagen är över för Socialdemokraterna. Nu måste partiet ut och kämpa för sin egen, och välfärdssamhällets, överlevnad.

Även S kan säga att Januariavtalet är överspelat och sedan gå till val på frågor som:
* förstärk LAS – avskaffa allmän visstid,
* nej till marknadshyror – renovera miljonprogrammet,
* förstärk kollektivavtalen – stöd facklig organisering av nya grupper,
* återställ 2018 års skattenivå – satsa på sjukvård och äldreomsorg,

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Regeringen kan inte sitta kvar – det enda som duger är nyval. Både Decemberöverenskommelsen efter valet 2014 och Januariavtalet efter valet 2018 syftade till att Socialdemokraterna skulle kunna regera vidare – trots att borgerligheten (inklusive SD) hade gått om S-+V+Mp i väljarkåren.

I valet 2014 erhöll den samlade borgerligheten (SD inräknade) drygt 52 procent av väljarna. S+V+Mp erhöll drygt 43 procent. Differensen var nio procentenheter. I valet 2018 erhöll den samlade borgerligheten nästan 58 procent. S+V+Mp erhöll under 41 procent. Differensen ökade alltså till 17 procentenhet. Ändå lyckades Socialdemokraterna upprätthålla illusionen av att allt var som förr. Men nu har bubblan spruckit.

Låt oss återigen titta på den katastrofala tillbakagången för S sedan 1994 i tabellen nedan. Tillbakagången för partiet sammanfaller nästan exakt med framväxten av SD.

Partier	1994	2018	Differens
Socialdemokraterna	45,3	28,3	-17,0
M, C, KD och L	41,4	40,2	-1,2
SD	0,3	17,5	+17,2
Övriga (V + MP)	11,2	12,4	+1,2

Siffrorna är hämtade från SCB

Del ett
Tillbakagången beror bl a på att S övergett sin traditionella politik när det gäller invandring och integration. Historiskt sett har svensk flykting- och invandrarpolitik varit stram och reglerad. Detta uttrycktes på följande sätt av Olof Palme i tidskriften ”Invandrare & Minoriteter” år 1977:

”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.

Den svenska flyktingpolitiken under Socialdemokraterna har präglats av solidaritet. Men samtidigt byggt på insikten att det finns begränsningar för hur många flyktingar och andra invandrare som det svenska samhället kan ta emot och integrera på ett framgångsrikt sätt. Det normala för Socialdemokraterna var alltså en stram och reglerad flyktingpolitik. Men Alliansen och Mp rev tillsammans upp denna socialdemokratiska politik.

Den ökade invandringen har i huvudsak två källor: asylinvandring och arbetskraftsinvandring samt de anhöriga till dessa två grupper. I mars 2011 gjorde alliansregeringen upp med Mp. Detta innebar att Sverige påtvingades Europas kanske minst reglerade flyktingpolitik. Och grunden lades för det ansvarslösa flyktingmottagandet under de fyra åren 2012 – 2015. Och även därefter.
Tyvärr övergav S i sin egen tidigare strama och reglerade flyktingpolitik år 2014. Detta skedde just då den traditionella S-politiken skulle ha behövts som mest. Partiet anslöt sig tyvärr till Alliansens och Mp:s flyktingpolitik. S hade börjat krypa för Mp. Och för Muslimska brödraskapets inflytande inom det egna partiet.

Del två
S har även övergett sin tidigare mycket restriktiva syn på arbetskraftsinvandring. Det var alliansregeringen som, även då tillsammans med Mp, redan i november 2008 öppnade för en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring till Sverige. Det nya systemet för arbetskraftsinvandring kallades av LO för ”ett av västvärldens mest liberala” och ” det mest avreglerade inom OECD”. Bland annat togs kravet bort att det måste råda brist på arbetskraft inom en bransch för att ett arbetstillstånd ska beviljas. Reglerna ändrades också så att alla arbetstillstånd automatiskt, efter fyra år, omvandlades till permanenta uppehållstillstånd. Tidigare gavs permanenta uppehållstillstånd endast till de som började arbeta i yrken med långvarig brist på arbetskraft. Till detta ska läggas att facket, tidigare, i praktiken, hade haft en vetorätt mot arbetskraftsinvandring i branscher där svensk arbetskraft gick arbetslös. Men idag har Sverige i praktiken en fri arbetskraftsinvandring. Bakom ligger alltså allianspartierna och Mp. Alliansens syfte var att underminera arbetsrätten, kollektivavtalen och själva fackföreningarna. S har inte rivit upp denna uppgörelse från 2008. S har velat vara Centern till lags.

Del tre
Socialdemokraterna har, precis som övriga partier, saknat en fungerande integrationspolitik. S har vägrat se hur Muslimska brödraskapet och wahhabitiska salafister strävat efter att skapa enklaver där sharia (tron på gudomlig lagstiftning) ersätter svensk lag, ställt Sverige försvarslöst mot de som återvänt efter att ha begått folkmord och massvåldtäkter, infört slavmarknader och barnäktenskap, under sin kamp för IS-kalifatet i Syrien och Irak. Precis som för övriga partier tog det alldeles för lång tid för S att förstå allvaret i den nya organiserade, och även släktbaserade, kriminaliteten.

Del fyra
Gör Din plikt – och låt andra skörda frukterna av Din rätt?
Det informella samhällskontraktet håller på att slås sönder. Detta kontraktet består i att knegarna ska jobba, betala skatt och ”sköta” sig. I gengäld ska de få vård vid sjukdom, pension då den tiden kommer och deras barn utbildning. Samt ett tryggt och säkert samhälle.
Socialdemokraterna har gärna populariserat sin politik inför arbetare på följande sätt: Gör din plikt – och kräv din rätt.
Knegarna i Sverige har fortsatt att göra sin plikt – men allt fler av dessa har i praktiken inte kunnat kräva sin rätt. Bakgrunden är består naturligtvis av flera faktorer. Den nästan fria arbetskraftsinvandringen och den periodvis nästan fria flyktinginvandringen har bidragit till att det har vuxit fram ett skuggsamhälle. I detta återfinns exempelvis en växande oorganiserad arbetskraft – ofta kontrollerad av mer eller mindre kriminella bemanningsföretag – som lever under oacceptabla förhållanden. Denna arbetskrafts tvingas ta jobb till låga löner, pressa arbetsvillkoren för andra arbetare och konkurrera ut företag som följer spelreglerna. Till detta kommer de stora nedskärningarna som S påbörjade under 1990-talet, de väldiga skattesänkningarna under Alliansen bidragit till samt en misslyckad integrationspolitik. Ur detta misslyckande följer ökade problem i form av hedersförtryck, islamism samt gäng- och klanbaserad brottslighet.

Alla gör inte längre sin plikt.

Samma krav ställs inte längre på alla. Arbetare är inte dumma. De går inte på att just de – arbetarna – ska göra sin plikt samtidigt som andra skördar frukterna av deras rätt? När arbetarna uppfattade att de socialdemokratiska (och även de gamla kommunistpartierna) övergav dem började de att vända sig till högerpopulistiska partier. Denna trend har kunnat iakttas i allt fler av Europas länder. Även i Sverige

Vi har beskrivit några av de avgörande skälen bakom framgångarna för högerpopulistiska partier. Dessa har vanligtvis inte en nazistisk bakgrund som SD. Men detta har inte längre någon betydelse för väljarna. Och numera inte heller för tre av de fyra borgerliga partierna i Sverige. Frågan är hur länge det avhåller Annie Lööf – om hon blir erbjuden att bli finans- eller utrikesminister – att sluta upp tillsammans med de övriga borgerliga partierna. SD kommer säkert att kräva ministerposter – men kan lika säkert inleda med att avstå om detta skulle krävas för att få med Annie Lööf och Centerpartiet.

Del fem
S måste bryta med Centern. Socialdemokraterna har, statistiskt sett, förlorat över var tredje väljare till SD. Detta beror till stor del på att partiet övergivit sin tidigare politik när det gäller invandring och integration. Låt mig citera Olof Palme igen:
”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.

Men det beror naturligtvis även på andra faktorer.

Del sex
Genom Januariavtalet håller S på att överge resten av sin tidigare politik. Samarbetet med Centern riskerar att skrämma bort en andra tredjedel av partiets väljare. Så sent som på partikongressen 2017 lovade finansminister Madelene Andersson att epoken av skattesänkningar skulle vara över. Men efter det senaste valet har S själva sänkt skatterna med minst 56 miljarder. Men det finns mer. Arbetarna kommer inte att stanna hos ett parti som genomför Januariavtalet.

Socialdemokraterna måste lära sig att acceptera verkligheten:
* de förlorade det senaste valet,
* partiets andel av väljarkåren minskade med nästan 40 procent mellan 1994 – 2018,
* den samlade borgerligheten fick 58 procent av väljarna i det senaste valet,
* S fick endast ca 28 procent,
* inga nya överenskommelsen som de december 2014 eller i januari 2019 kan trolla bort nederlagen.

Avslutning
Extraval på ett handlingsprogram för rättvisa
Istället för att springa Centerns ärenden måste Socialdemokraterna utlysa nyval. Även S kan nu, med stor trovärdighet, göra som Liberalerna och säga att Januariavtalet är överspelat. Sedan kan partiet gå till val på
att förstärka LAS – och avskaffa allmänna visstidsanställningar,
att förkasta marknadshyror – statliga satsningar på att renovera miljonprogrammet,
att förstärka kollektivavtalen – och stötta facket i arbetet med att organisera de som idag inte är med,
att återställa skattenivån från 2018 – och satsa på sjukvård och äldreomsorg.

Detta blir en vinst för V. Men risken är att S annars tappar ytterligare en stor del av sina väljare i det ordinarie valet 2022. Och alla delar av sin ideologiska tradition.

Vi är beredda att ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Jag hade lovat att redogöra för hur vi har tänkt krympa och effektivisera kommunens förvaltnings- och nämndsorganisation.
Jag skjuter upp detta då jag vill skriva om regeringskrisen.

Jag vill försöka sätta fingret på de långsiktigare orsakerna bakom dagens regeringskris. De långsiktiga effekterna av ett ”inbördeskrig” kan komma att leda till att arbetarrörelsen (S, LO, Hyresgäströrelsen, V, ABF, o s v) aldrig återhämtar sig. Och därmed till att epoken med socialdemokratiska regeringar går mot sitt slut.

Del ett
OM det blir ett ”inbördeskrig” mellan S och V kan detta komma att utkämpas mellan två organisationer som IDAG har en gemensam socialdemokratisk ideologi. Skillnaderna mellan S och V består i att dessa partier har vitt skilda historiska traditioner. Men, det måste betonas, idag har de en gemensam socialdemokratisk ideologi. Men, tidigare utgjorde den socialdemokratiska ideologin ett reformistiskt alternativ till de borgerliga partiernas ideologi. IDAG innehåller den socialdemokratiska ideologi som S och V delar väldigt lite av alternativ till de borgerliga partiernas ideologi – när det gäller framtiden. Därmed har den socialdemokratiska ideologi som S och V delar tappat väldigt mycket i styrka – sedd som en sammanhållande kraft.

Man kan uttrycka det så här: hade den socialdemokratiska ideologin varit starkare skulle inget inbördeskrig hota mellan S och V.

Det två
Det som har fått Vänsterpartiet att ”gå i krig” (genom sina upprepade hot med misstroendevotum) är att S har accepterat att regera med Centerns och Liberalernas politik:
a) försämring av anställningstryggheten genom angreppet på LAS,
b) ett första steg mot marknadshyror genom fri hyressättning i nyproducerade hyresrätter;
c) Till måste läggas det förnedrande sätt på vilket Vänsterpartiet har blivit behandlat. Stefan Löfvéns nya parhäst Annie Lööf kallar V för ytterkantsparti – tillsammans med SD.

Det som kommer att få Socialdemokraterna att gå i krig (för att hämnas på ”alla” sätt, om de verkligen fälls) är att Vänsterpartiet fäller S+Mp regeringen tillsammans med bland annat SD – ett parti som V:s företrädare mer än några andra kallar för ett ”brunt” parti.
I den propaganda som kan komma att följa från Socialdemokraterna – OM V verkligen fäller regeringen tillsammans med bland annat SD – riskerar Vänsterpartiet att få höra att deras samarbete med SD (för att fälla regeringen) påminner om pakten mellan Stalin och Hitler (den s.k. Molotiv-Ribbentropp-pakten år 1939). Återigen: Ett ”inbördeskriget” mellan S och V kan leda till att den samlade arbetarrörelsen (S, LO, Hyresgäströrelsen, V, ABF, AP) aldrig återhämtar sig. Och därmed till att epoken med socialdemokratiska regeringar skulle kunna vara över.

Vi ska komma ihåg: Den Socialdemokratisk tillbakagången är en påtaglig trend som kan ses över hela Europa.

Del tre
S och Mp förlorade, tillsammans V, riksdagsvalet 2018. Men dessa partier vägrade acceptera detta. Dagens regeringskris är ett resultat av att det svenska politiska systemet som helhet – inte endast Socialdemokratin, även om förnekandet var (och är) störst inom S – inte klarade av att hantera valnederlaget för regeringen (S+Mp). Inte då, i september 2018. Men låt mig visa att regeringen S+Mp, tillsammans stödpartiet V, verkligen förlorade riksdagsvalet 2018.

Tabell: Resultatet i riksdagsvalet 2018

Partier	Mandat	Diff jmf 2014
Vänsterpartiet	28	+ 7
Socialdemokraterna + Mp (100+16)	116	– 22
Centern	31	+ 9
Moderaterna	70	– 14
Sverigedemokraterna	62	+ 13
Kristdemokraterna	22	+  6
Liberalerna	20	+ 1
Summa	349

Kommentar:
Blocket S+Mp+V tappade 15 riksdagsmandat.
Som vi ser i tabellen ovan fick de två regeringspartierna tillsammans med budgetpartnern V sammantaget 144 av riksdagens totalt 349 mandat. Detta utgör endast cirka 40 procent av riksdagen mandat. De två regeringspartierna S+Mp förlorade tillsammans hela 22 mandat. Tillsammans fick S+Mp mindre än en tredjedel av mandaten i riksdagen. Den samlade borgerliga oppositionen – med Sverigedemokraterna inräknade – erhöll nästan 60 procent av mandaten i riksdagen.

Den första delen av valförlusten består alltså i att blocket S, Mp och V fick för få mandat. Till detta ska läggas att de båda regeringspartierna gick bakåt. Samtidigt gick den samlade borgerliga oppositionen (alltså inklusive SD) framåt.

Del fyra
Socialdemokraternas och Miljöpartiets budgetförslag röstades ned. Valnederlaget för S+Mp framstod extra tydligt den 12 december 2018. Detta var den dag då riksdagen skulle ta ställning till de olika budgetalternativen. Detta avslöjade, på ett brutalt sätt, vilken svag ställning som regeringen S+Mp hade. Deras budgetförslag röstades ned. Istället antogs en budgetreservation från Moderaterna och Kristdemokraterna. Det var på denna budget som därefter varje tänkbart regeringsalternativ var tvungen att basera sin politik på. I detta budgetförslag ingick bland annat en ny skattesänkning på 20 miljarder. Vi ska komma ihåg att finansminister Magdalena Andersson på S-kongressen endast ett år tidigare, till deltagarnas stora förtjusning, förklarade att skattesänkningarnas epok var över. I sina fortsatta reträtter för Centern och Liberalerna har S accepterat nya skattesänkningar. Totalt har S+Mp-regeringen bidragit till ytterligare skattesänkningar på cirka 56 miljarder sedan Löfven blev statsminister efter valet 2018. Löftet om att skattesänkningarnas epok var över har alltså svikits även det!

I detta läge borde S och Mp ha accepterat valnederlaget och avgått.

I stället borde Socialdemokratin ha siktat in sig på att göra come back i valet 2022. Låt mig betona skälen för detta:
* S+Mp erhöll förre än en tredjedel av mandaten i riksdagen i valet,
* S+Mp hade sammantaget förlorat 22 av sina 138 mandat från valet 2014,
* Dessa två partiers budgetalternativ hade fallit – deras politik hade alltså inte riksdagens förtroende,
* S+Mp skulle tvingas regera på en politik som inte alls var deras – att detta ens är möjligt visar på en brist i regeringsformen,
* Socialdemokraternas största behov, som folkrörelse, var och ÄR, att återvinna väljarna från SD.

Men detta är omöjligt med Januariavtalets politik. Socialdemokraterna kan aldrig återvinna de arbetare och andra väljare som partiet har förlorat till SD genom att samarbeta med Mp (som är för fri invandring) och Centern (som vill ha fri arbetskraftsinvandring). Lägg till detta Centerns  fackföreningsfientlighet. I jämförelse med Annie Lööf framstår Ulf Kristersson som en LO-kramare. Men det som nu står på dagordningen är försämringarna av anställningstryggheten (LAS) samt införa marknadshyror. Återigen: S kan aldrig återvinna väljare som de har förlorat till SD i armkrok med Annie Lööf och Mp.

Men Sverigedemokraternas inflytande då?
*Januariavtalet har inte utestängt SD: de ingår numera i ett block tillsammans med M, Kd och L,
* Idag är det ju bland annat med hjälp av just SD:s mandat i riksdagen som Vänsterpartiet kan hota, och också fälla, regeringen.

Del fem
Socialdemokratins största behov är att återvinna väljare från SD. Men partiets ledning väjer för denna uppgift – den allra viktigaste för partiet. Istället väljer Socialdemokraterna att fortsätta att radera ut sin ideologi och på längre sikt därmed även sitt existensberättigande. Studera tabellen nedan över förändringarna i väljarkåren mellan åren 1994-2018. Denna tabell talar sitt tydliga språk.

Partier	1994	2018	Differens
Socialdemokraterna	45,3	28,3	-17,0
M, C, KD och L	41,4	40,2	-1,2
SD	0,3	17,5	+17,2
Övriga (V + MP)	11,2	12,4	+1,2

Kommentarer
*De fyra traditionella borgerliga partierna har, sedda som en helhet, bevarat sin andel av väljarkåren.
*När det gäller V+Mp har även dessa två partier, sammantaget, bevarat sin andel av väljarkåren.
*Det som har hänt under det kvartssekel vi studerar är att Socialdemokraterna har genomgått en partisplittring – låt vara utan en kongress med två politiska program som ställts mot varandra i en omröstning. Ett typiskt uttryck för splittringen är att LO-anslutna arbetare först slutat rösta på S, sedan (kanske via M) börjar rösta på SD. Och samtidigt gått från att ha varit aktiva inom facket till att passiviseras – eller jagas ut ur facket. När det gäller yngre LO-arbetare har dessa ofta gått direkt till SD utan att ta ”omvägen” via S.

Socialdemokraterna har förlorat nästa fyra av tio väljare sedan valet 1994. Denna väljarandel återfinns nu hos Sverigedemokraterna. Detta är vad tabellen visar.

Del sex
Det som krävs är att Stefan Löfvén utlyser nyval – med en politik som vinner knegarna åter. I detta val måste Socialdemokraterna tydligt ställa sig på knegarnas sida. Detta kräver två enkla saker:
En förklaringar till det tidigare misstaget:
1. Januariavtalet syftade till att hålla SD utanför inflytande på den framtida regeringspolitiken, men detta har misslyckats. Inte endast M, Kd och L accepterar idag SD, utan det gör i praktiken även V (när det passar),
Ett kort-kort valprogram bakom vilken Löfvén mobiliserar S, LO, Hyresgästföreningen:
a) Försvara anställningstryggheten,
b) Stärk kollektivavtalen – och stötta fackets organisering av de allt fler fackligt oorganiserade,
c) Nej till marknadshyror – statligt stöd till renoveringar av miljonprogrammet,
d) Stopp för fortsatta skattesänkningar,
Det behöver inte vara många krav inför ett extraval (eller nyval). Mp och V kommer att ställa upp.

Avslutning
När det gäller Vänsterpartiet borde dessa ha kravlat sig ut ur riksdagen och inbjudit till samarbete i försvaret av LAS – och för att stoppa marknadshyror när det gäller hyresrätter. Men partiet har inte kunnat titta ut genom riksdagens fönster och föreslå 100 opinionsmöten runt om i Sverige nästa lördag! Men detta hade gett respons.
Vänsterpartiet har reducerat sig själv till ett parti som huvudsakligen ställer ultimatum inne i riksdagen i de viktigaste frågorna. Partiet  har tappat förmågan att kombinera sin ställning i riksdagen med ett opinionsarbete utanför riksdagen. Detta har ALDRIG varit så tydligt som idag. De verkar inte ens kunna behålla en facklig position när de har chansen. V saknar helt möjligheter att erövra väljare från SD (ifall Vänsterpartiet ens inser behovet att göra detta). Och SD-väljare tycker ofta illa om V. Inte minst för att V så ofta drar alla som röstar på SD över en kam och kallar dem för rasister. Vilket inte stämmer med verkligheten.

Tror jag att den självinsikt som jag skrivit om ovan finns hos Socialdemokratin och Vänsterpartiet idag.

Svaret är Nej. En av de få saker som ledarna för dessa två partier verkar kunna idag är att slå sönder det som en gång var ”arbetarrörelsen” (partier och fackföreningar, med mer). Detta trots att både S och V idag har samma socialdemokratiska ideologi.

Ändå är det förmågan att försvara de grundläggande sociala och fackliga rättigheterna, på bland annat arbets- och bostadsmarknaderna, som utgör existensberättigandet för både S och V. En av Arbetarpartiets viktigaste uppgifter är att påtala detta och att gå före genom att driva dessa frågor utanför riksdagen – och utan att ställa ultimatum med hjälp av SD.

Vi är beredda att ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

Arbetarpartiets Alternativbudget för Umeå – del två
________________________________

Ingress
Jag inledde min förra blogg med att säga att det krävs två trendbrott i Umeå kommun. Det första handlar om att det väldiga skuldberget måste börja krympas. Den plan för framtida lån som lagts fram i budgeten för nästa år är att fortsätta att öka lånen med hela 55-60 procent i jämförelse med summan av de samlade lånen år 2020! Denna väldiga ökning av lånen är tänkt att ske under endast fem (5) år! Hamnar vi i ”regeringsställning” i Umeå kommer vi att stoppa detta.
Det andra trendbrottet handlar om arbetsorganisationen. Denna måste präglas av anställningstrygghet, delaktighet, ökad bemanning där så behövs och en ledarskapskultur som uppmuntrar till egna initiativ och kreativitet. Dagens arbetsorganisation – med för många förvaltningar/nämnder som är svåra att samordna, otrygga anställningar och en ledarskapskultur som bygger på rädsla – måste avskaffas. Det är om detta trendbrott som detta blogginlägg handlar.

Del ett
Släpp lös ”styrkan från golvet” med ett processorienterat arbetssätt och en ny ledarskapskultur. Arbetarpartiet är övertygat om att den positiva kraft som finns i ”styrkan från golvet” måste släppas lös. I detta ingår bland annat metoden att överlåta problemlösningar till de närmast berörda samtidigt som cheferna tar ett steg tillbaka – efter att ha sett till att de anställda har de nödvändiga resurserna för att nå upp till de satta målen.

Om styrkan från golvet – de anställdas kunskaper och kreativitet – används på rätt sätt kommer varje arbetad timme att ”ge” mer. Mer produktion, mer trivsel, större trygghet samt mindre sjukfrånvaro. Dessa positiva effekter för de anställda kommer naturligtvis, i nästa steg, att ge bättre undervisning till elever och omsorg till behövande. Ett processorienterat arbetssätt innebär alltså ett ökat personalinflytande grundat på chefer som har förtroende för sina medarbetare.

Del två
Fördelarna med ett processorienterat arbetssätt kommer att kunna mätas i pengar. Låt oss uttrycka det hela på följande sätt: En miljard är inte alltid en miljard. Låt oss använda dagens Individ- och familjenämnd som ett exempel, inte för att dess verksamhet skulle vara sämre än verksamheten i andra nämnder utan bara för att vi behöver ett exempel. Individ- och familjenämnden tilldelas idag ungefär en och en halv miljard kronor om året för att utföra sina uppgifter. Med ett processorienterat arbetssätt, där personalen ges ökat inflytande genom att problemlösningarna förflyttas till de närmast berörda, kommer trivsel och motivation att öka, sjuktal och personalomsättning att minska. Den andra delen består i att cheferna tar ett steg tillbaka efter att ha sett till att de anställda har de nödvändiga resurserna för att nå uppsatta mål. Tillsammans kommer dessa förändringar att resultera i ökad produktivitet. Ett processorienterat arbetssätt används inte sällan inom industrin där, vilket kanske förvånar, förtroendet för de anställda kan vara större än inom kommuner och regioner.

Med rätt arbetssätt och ledarskapskultur kan en budget på en miljard innebära en ”produktion” av omsorg som motsvarar 1,25 miljarder! Alltså 25 procent mer. Men detsamma gäller självklart även i motsatt riktning. Ett dåligt arbetssätt präglat av toppstyrning och en ledarskapskultur byggd på ”management by fear” kommer att öka sjukfrånvaron och personalomsättningen samtidigt som trivsel och arbetsmotivation minskar. Med ett sådant arbetssätt är risken uppenbar att den satsade miljarden endast ”producerar” omsorg för 750 miljoner!

Det är detta vi menar med att en satsad miljard inte alltid producerar omsorg (eller varor – inom industrin) för en miljard.

Del tre
Genom att släppa lös ”styrkan från golvet” med ett processorienterat arbetssätt och en ny ledarskapskultur, där problemen löses av de närmast berörda och där chefer har förtroende för sina medarbetare, utgör ett av de i särklass viktigaste inslagen i Arbetarpartiets Alternativbudget. Vår budget för 2022 utgör det första steget i ett tioårigt Handlingsprogram för Umeå kommun. Vår budget för nästa år utgör alltså ett steg i en långsiktig plan.

I det förra blogginlägget redogjorde vi för det nödvändiga trendbrottet när det gäller Umeå kommuns förmåga att dra på sig stora och växande skulder – något som vi tänker sätta stopp för. Den långsiktiga planen när det gäller Umeå kommuns arbetsorganisation är att den ska präglas av anställningstrygghet och kreativitet.

Avslutning
I nästa blogginlägg om Arbetarpartiets Alternativbudget för 2022 kommer jag att redovisa hur vi har tänkt krympa och effektivisera kommunens förvaltnings- och nämndsorganisation.

Det kommer att bli kul…

Ingress
1. Det krävs två trendbrott i Umeå kommun. Det första handlar om att det väldiga skuldberget måste börja krympas. Behovet av detta trendbrott är akut. Den plan för framtida lån som lagts fram i budgeten för nästa år avslöjar att tanken är att fortsätta att öka lånen. Och det handlar om en ökning med hela 55-60 procent i jämförelse med summan av de samlade lånen år 2020! Denna väldiga ökning av lånen på 55-60 procent är tänkt att ske under endast fem (5) år! Detta måste stoppas. Istället är det dags att börja betala av på de lån som kommunens förvaltningar och bolag har ackumulerat sedan år 1622. Detta var året då Umeå grundades.
2. En ny arbetsorganisation måste till präglad av anställningstrygghet, delaktighet och ökad bemanning där så behövs. Dagens arbetsorganisation – med för många förvaltningar/nämnder som är svåra att samordna, otrygga ”allmänna” visstidsanställningar och en ledarskapskultur som bygger på rädsla – måste avskaffas. Detta är det andra nödvändiga trendbrottet. Istället krävs en arbetsorganisation som bygger på färre förvaltningar/nämnder, trygga anställningar och en ledarskapskultur som uppmuntrar till egna initiativ och kreativitet. Till detta ska läggas ökad bemanning inom omsorg och skola.

Del ett
Låneskuldens skrämmande utveckling – och behovet av ett trendbrott. Umeå kommuns verksamhet sker huvudsakligen i  förvaltningar och bolag. Kommunens förvaltningar styrs av av politiska nämnder. Exempelvis Äldrenämnden. Ett kommunalt bolag styrs av en styrelse. Exempelvis Bostaden.

När Umeå kommuns totala verksamhet, investeringar och skuldsättning beskrivs används begreppet ”Kommunkoncern”. Men, käre läsare, låt dig inte förvirras av detta. Det handlar om UMEÅ KOMMUN.

Ifjol uppgick den totala låneskulden till hela 9 792 miljoner för kommunkoncernen (förvaltningar/nämnder samt bolag/styrelser). Skulderna låg alltså på nästan tio miljarder kronor! Av dessa skulder belastade 2 137 miljoner förvaltningar / nämnder (som äldrenämnden och tekniska nämnden). Och 7 655 miljoner belastade de kommunala bolagen/styrelserna (exempelvis Bostaden och Umeå Energi AB). Denna skuld på 9 792 miljoner hade Umeå stad / kommun dragit på sig sedan staden grundades år 1622. För 400 år sedan.

Del två
Nu planerar de glada och okunniga att öka den låneskuld som det har tagit Umeå stad/kommun 400 år att ackumulera med mellan 55 och 60 procent – på endast fem (5) år!

Del två
Ökningen av lånen beräknas nu uppgå till 5 500-6 000 milj fram till 2025 – under endast fem år! Fördelningen förväntas bli så här:
a) förvaltningarna/nämnderna beräknas öka sina lån med ca 2 000 miljoner kr under dessa fem år,
b) de kommunala bolagen/styrelserna beräknas öka sin skuldsättning med mellan 3 500-4 000 miljoner kr fram till 2025.
Tillsammans blir detta en ökning av lånen för det som brukar kallas ”kommunkoncernen” på mellan 5 500-6 000 miljoner. Detta endast under de fem (5) åren 2021-2025. Denna ökning av lånen uppgår till mellan 55-60 procent av de lån som Umeå stad/kommun har lyckats låna upp hittills under staden/kommunens snart 400-åriga existens (Umeå grundades 1622). Som du mins låg denna summa på 9 792 miljoner. Sedan är det bara att dividera.

Ja, kära läsare, du läste tyvärr rätt. Jag vet vad jag talar om – och nu vet du det jag vet.

Del tre
Arbetarpartiets budget innebär att vi börjar betala av på skuldberget – vi börjar alltså minskar skulderna istället för att fortsätta att öka desamma. Vår Alternativbudget innebär, bland annat, att vi fördubblar kommunens överskott från en till två procent. Vi är nästa ensamma om att öka kommunens överskott. Nästan. Även Kristdemokraterna har förstått situationens allvar. Och liksom AP har de gjort en budget som förbättrar kommunens överskott – från en till två procent. Detta är utmärkt gjort av Kd.

Men de styrande partierna, S+Mp, har alltså presenterat ett budgetförslag som kommer att öka ”kommunkoncernens” upptagning av lån med mellan 55-60 procent – under endast fem (5) år! Och till dig käre läsare, som har levt i förhoppning om att jag skrev fel, måste jag tyvärr upprepa de siffror som utgör det budgetförslag som S+Mp har lagt. Detta förslag går ut på att de 9 792 miljoner som det har tagit Umeå stad / kommunkoncern 400 år att låna ihop nu planeras att ökas på med mellan 55-60 procent fram till 2021.

TYVÄRR kommer de flesta partier i kommunfullmäktige att ställa upp på detta.

Drabbas kommer barnen och eleverna i skola och förskola, alla de som behöver omsorg för att de är äldre eller handikappade eller har en svår familjesituation, utsätts för övergrepp eller behöver hjälp med att sluta supa, knarka och slå. Drabbas kommer personaltätheten – som behöver öka – men som nu riskerar att minska under fem-årsperioden 2021-2025.

Del fyra
Den nästan ofattbara ansvarslöshet som speglas i de siffror jag redogjort för ovan har vi, som representerar Arbetarpartiet, bekämpat under en lång tid. Vi har gång på gång motsatt ansvarslösa satsningar av typen:
*skrytbyggen som kulturhuset väven,
* badhuset navet som endast borde ha kostat en tredjedel – och som dessutom är felplacerat,
* det kostsamma året som ”kulturhuvudstad” – som bl a orsakade nämnda skrytbyggen,
* att kommunens skulle ha två fullstor inomhusarenor för fotboll – istället för en (1) som alla jämförbara kommuner (om de har någon alls),
* den orimliga kostnaden för gång- och cykelbron från umesidan av älven till Bölesholmarna: ursprungskostnaden var 43 miljoner som blev 59 miljoner – som blev 75 miljoner – som blev 156 miljoner.

Sorglöst. Oansvarigt. Nästan ofattbart. Och nu planerar samma partier att fortsätta att låna.

Umeå kommun bör snarast anmälas till i TV-programmet Lyxfällan.

Avslutning
Arbetarpartiet har i de flesta fall lagt fram egna, mindre kostsamma men ofta bättre, alternativ. Vår Alternativbudget – till skrytprojektens slöseri – kommer att utgöra en viktig del av vår valkampanj nästa år. Alternativbudgeten bygger bland annat på följande värderingar:
– Ökad bemanning till lagstadgade basverksamheter som exempelvis äldreomsorgen,
– Elever som halkat efter under pandemin måste få extra stöd i olika former,
– Besparingar krävs på det som inte är lagstadgade basverksamheter – sett över den tioårsperiod som vi planerar för,
– Minskade investeringar: Ska ett parti kunna säga Ja måste samma parti även kunna säga Nej – vilket kräver prioriteringar,
– Detta gäller även för investeringar: även här måste de lagstadgade basverksamheter komma i första rummet.

Vi är inget stort parti med förankring i riksdagen – men vi har viljan att göra TVÅ saker:
a) börja återbetala lånen – istället för att fortsätta att öka dem,
b) skapa en bättre arbetsorganisation som ger mer för pengarna – än dagens.

Vi är beredda att ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun –
tillsammans med andra partier som delar vår uppfattning i dessa två frågor.
Du som läser detta – och som gillar det du läser –
bli medlem och valarbetare.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

____________________________

Ingress
I ett tidigare blogginlägg fick mina kära läsare ta del av den nya CUF-ordföranden Réka Tolnais – av knegarförakt drypande – åsikter. I ett videoklipp kunde alla både höra och se centerungdomens ledare Réka Tolnais angrepp på ”Britt-Mari 45” och på LAS.

Min kompis Tompa har återigen gett mig stoff – nu till nedanstående blogginlägg

Del ett
Réka Tolnai framstår som ett yngre svenskt svar på Donald Trump med sina alternativa sanningar. I ett nytt videoklipp, nu till stöd för införandet av fri hyressättning vid nybyggnation av hyresrätter, frågar Réka Tolnai: ”Tycker du att det är rimligt att en lägenhet i Filipstad ska ha lika hög hyra som en lägenhet i Stockholms innerstad? Det tycker inte vi, men det är så situationen ser ut i dagsläget.”
Frågan ställs med det självsäkra tonfall som endast okunniga människor lyckas pressa fram.

Låt oss därför upplysa centerungdomens nya ledare Réka Tolnai om hur verkligheten är beskaffad. Åtminstone enligt SCB:s statistik från 2020.
*Enligt SCB låg snitthyran för en lägenhet på 70 kvadratmeter i Filipstads kommun på 5390 kr / mån.
*För en lägenhet på 70 kvadrat får man i snitt betala 8120 kr i Stockholms kommun,
*Handlar det om snitthyran i Stockholms innerstad, dit Réka Tolnais pekar, och en lägenhet på 70 kvadrat som är byggd år 2011 (eller senare) landar vi på 13 500 kr / mån. I snitt.

Detta visar att en lägenhet i Filipstad inte, på långt när, har en lika hög hyra som en lägenhet har i Stockholms innerstad. Jag hoppas någon berättar detta för Centerns ungdomsledare Réka Tolnai.
Källa: Hyresgästföreningens hemsida hurvibor.se

Del två
Réka Tolnai liknar faktiskt Donald Trump på mer än ett sätt. Det handlar om både
– ett osvikligt självförtroende kombinerat med okunskap
– okunskap och självförtroende som ersatts med alternativa fakta…

Apropå angreppet mot LAS och ”Britt-Marie, 45” så medverkade centerungdomens ledare Réka Tolnai i TV4:s program ”Efter fem”. Detta strax efter att videon om ”Britt-Marie 45” släpptes. Efter Réka Tolnais insats i TV4 intervjuades TV4:s politiske kommentator Ulf Kristoffersson. Denne tog bland annat upp den kritik som självaste partiledaren för Centern, Annie Lööf, riktat mot Réka Tolnai.

Annie Lööf har nämligen framstått som besvärad över att ha en ledare för ungdomsförbundet som säger precis vad moderpartiet Centern verkligen tänker. Réka Tolnai verkade dock ha tagit kritiken från Annie Lööf med en sorglös klackspark. Precis med den sorts sorglösa klackspark som skulle kunna känneteckna en person som framträder påverkad av cannabis (marijuana eller hasch).

Del tre
Fram till nyligen har Réka Tolnai varit något av en gåta. Hennes kommentar på nätet om sin mindre lyckade insats i TV4 löd nämligen på följande sätt: ”Nej, TV4 Nyheter gick kanske inte toppen men fick i alla fall prata med Tilde de Paula”. I ett annat, uppföljande, videoklipp har vi fått en fingervisning om varför det går så illa när centerungdomens ledare försöker tala om det hon tänker i videoklipp (som ju kan göras om – om Réka Tolnai så skulle önska).

Nåväl, när de flesta av oss längtar efter ett slut på pandemin och efter lättade restriktioner för att kunna återgå till ett, någorlunda, normalt liv så vet Réka Tolnai att berätta om vad hon längtar efter. Och det är efter lättade restriktioner på andra områden. Ge dig till tåls käre läsare så ska du strax få veta vad.

Avslutning
När du sett videoklippet nedan – som du gör på egen risk – inställer sig följande frågeställningar:
1. Har Réka Tolnais behov av att ”röka på på grillfesten” påverkat hennes förmåga att framträda i media,
2. Handlar det kanske om hennes behov av kalla öl?

Vad hoppas Socialdemokraterna uppnå genom att samarbeta med ett Centerparti som föder fram denna typ av ungdomspolitiker?
Om Annie Lööf vill lyfta in Réka Tolnai som minister i en regering S+C – vad gör Socialdemokraterna då?
Ger henne posten som Socialminister …

Titta och lyssna, läs och lär.
Ur led är tiden.

Hur kul ska vi ha det?
Nu lyfts första pandemirestriktionerna men det är inte nog! pic.twitter.com/P0g9xhPsjl

— CUF (@cuf) June 1, 2021

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

____________________________

Ingress
Expressen har lyckats få en intervju med Raad Al-Duhan – en gång Umeås ”golden boy”. Vi vill påminna om att denne Raad Al-Duhan kunde verka fritt i Umeå under sju år (2007-2014). Det uppfanns hela tiden olika projekt till denne. Det gemensamma för projekten var att han hela tiden gavs möjlighet att arbeta med ungdomar och påverka ungdomar. VILKET HAN OCKSÅ GJORDE. Hur kunde detta ske? Därför att det fanns en rad ”möjliggörare” bland politiska partier i Umeå. Det fanns också ett antal politiker som vägrade att avbryta sin vänskap på Facebook med Raad Al-Duhan oavsett vilka avslöjanden som kom fram.

På senare tid har Raad Al-Duhan låtit höra om sig genom att han har lyckats korrumpera en journalist på Sveriges Radio samt bli åtalad för penningtvätt. Tidigare var han mest omskriven för att han blivit utvisad i tre instanser på grund av att han utgjorde ett hot mot rikets säkerhet samt att han dödshotat den tidigare chefredaktören på Gefle Dagblad.

Då den journalist som inte längre arbetar på Sveriges Radio gjorde vad vi ansåg vara ett snyftreportage om Raad Al-Duhan under hösten 2019 reagerade vi starkt. Vi hade själva samlat in en hel del uppgifter om nämnde Al-Duhan och skrivit både artiklar och blogginlägg om denne. Jag vill därför återpublicera vår starka reaktion på bland annat det reportage som (den vänskapskorrumperade) journalisten på SR hade gjort. Jag vill tillägga att det är med en viss stolthet som jag här nedan återpublicerar delar av den ståndpunkt som jag, tillsammans med andra i Arbetarpartiet, hade diskuterat oss fram till (från 21 december 2019).

”Dödshot mot chefredaktör
År 2017 dömdes Raad Al-Duhan för att ha dödshotat Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör Anna Gullberg. Al-Duhan dömdes för att ha dödshotat i två instanser. Hoten uttalades efter att Gefle Dagblad gjort granskande och avslöjande reportage om att den moské, där Raad Al-Duhans far är imam, utgjorde ett fäste för salafistisk jihadism i Sverige. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att brottet var så pass allvarligt att det hade ett ”straffvärde” som motsvarade två månaders fängelse. Och Tingsrätten ansåg att Al-Duhan även skulle sitta av denna tid. Hovrätten fastställde dock straffsatsen till villkorlig dom och dagsböter.

Raad Al-Duhan har försökt utnyttjat skillnaden mellan påföljden i Tingsrätt och Hovrätt för att förminska sitt brott. Men, återigen, vi som studerat domarna kan berätta att både Tingsrätt och Hovrätt ansåg att Al-Duhans dödshot vara så allvarligt att straffvärdet motsvarade två månaders fängelse. Hovrätten valde dock en påföljd i form av ett villkorlig dom och dagsböter (vilket innebär Al-Duhan hade en vistelse i fängelset vilande över sitt huvud under två års tid ifall det kom fram att han, exempelvis, skulle uttala nya dödshot). För att sammanfatta: Tingsrätten och Hovrätten hade samma uppfattning när det gäller att dödshoten hade uttalats, och även när det gällde brottets allvar. Detta kan inte snackas bort.

Uttalandet av hotelser är något Raad Al-Duhan även har sysslat med tidigare. Tidningen Doku (22/11-19) kunde visa att Al-Duhan riktat ett hot mot Stefan Löfven på facebook i juli 2014:
”Vi muslimer har kraften och viljan inom oss, vi har lärt oss att med rätt tro och tålamod kommer allt att lösa sig … Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom”

När en person kommenterade och ifrågasatte Al-Duhans argumentation på facebook svarade denne på följande sätt:
”Haha … den rättvisa du snackar om och den fredliga handlingen är inte till någon lösning längre… Sedan snackar jag om politikerna som står vid mördarens sida. Våld stoppar våld många ggr lura inte dig själv! … Kärlek och mer kärlek i så fall ska inte ens självförsvar finnas och om den ska finnas så tappar den smaken i mina ögon om inte den är öga för öga och tand för tand” (Doku).

Kommentar: Innebörden i det Raad Al-Duhan skriver är att det enda medlet är våldshandlingar (”fredliga handlingar är inte till någon lösning längre”). Och våldshandlingarnas art ska präglas av ”öga för öga och tand för tand”. Här talar Raad Al-Duhan om dödligt våld. Detta i samband med att han nämner Sveriges statsminister…

Positiv inställning till Usama bin Laden
När Raad Al-Duhan bedrev ungdomsverksamhet i Umeå vittnade personer i hans närhet om att han hyste sympatier för bland annat Usama bin Laden. En källa till Gefle Dagblad beskrev hur Al-Duhan försökte påverka ungdomar på följande sätt:
”- Han tyckte om Osama bin Laden och kunde visa ungdomar med invandrarbakgrund jihadistfilmer från Algeriet och Irak. Inte så att han predikade utan han låtsades som att det var på skoj. Han vågade inte visa sådant för någon med svensk bakgrund. Han pratade även mycket om sin pappa Abo Raad och att han var Europas största imam, med förhoppning att göra honom till en förebild för ungdomarna”.

Raad Al-Duhans sympatier för Usama bin Laden verkar finnas kvar även idag.

I en artikel i Aftonbladet (21/11-19) säger Al-Duhan följande om Usama bin Laden, mannen bakom Al-Qaida och attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001:
”- När Usama bin Ladin kommer på tal frågar jag alltid ´varför är han terrorist?’ Varför var han inte terrorist när USA hjälpte honom med vapen och pengar? Varför var han inte terrorist när han hade kontor i Saudiarabien och rekryterade jihadister? Varför blev han terrorist först när han gick på högsta hönset?”

Kommentarer:
* Det är bara sympatisörer till islamistiska terrorister som Usama bin Laden som ifrågasätter att denne var terrorist. Det första terrordåd som Usama bin Laden kopplats till skedde i den jemenitiska staden Aden redan 1992. Usama Bin Laden och Al-Qaida kopplades sedan ihop med en rad andra terrordåd senare under 1990-talet, bland annat den s.k. Luxormassakern i Egypten 1997. Usama Bin Laden hjälpte även talibanerna i Afghanistan att genomföra en massaker på mellan 5-6000 shiamuslimska hazarer i staden Mazar-e-Sharif år 1998.

* Tidningen Doku (22/11-19) har även visat att Al-Duhan har försvarat Al-Qaida offentligt på Facebook. En person hade skrivit att Al-Qaida ”i 10 fall av 10 gör islam en otjänst”. På detta svarade Raad Al-Duhan följande:
”Nu är al Qaida khawarij mashallah! Bror enligt USA är mursi, osama, hamas, al qaida alla khawarij. Enligt mig alla är bröder de är så synd att man inte kan vara ärlig mot sig själv! 10Av10 jag ska berätta sanningen för dig! Så länge vi inte är enade så finns det ingen seger.”

* Kärnan i vad Raad Al-Duhan säger till den han diskuterar med är att även Usama bin Laden, Al-Qaida, m fl, ska ses som en del av den muslimska gemenskapen (alla är bröder). Han invänder mot uppfattningen, som bland annat den han diskuterar med företräder, att Al-Qaida i ”tio fall av tio” gör islam en otjänst genom sin terror. Al-Duhan håller inte med om detta. Han anser att alla muslimer ska enas. Detta är den enda vägen till seger.

* Men en seger kan endast vinnas mot en fiende. Och om alla muslimer ska enas med Usama bin Laden och Al-Qaida innebär detta enande att alla andra muslimer antingen måste acceptera Al-Qaidas metoder eller till och med själva börja tillämpa deras terror. Alla andra ståndpunkter skulle innebära att acceptera USA:s uppfattning.

Oförsvarlig okunskap – eller medialt medlöperi?
Mot denna bakgrund – domarna för dödshot, filmvisningarna för utvalda invandrarungdomar och försvaret av Usama bin Laden och Al-Qaida – är det skandalöst att vissa media inte har förmått avslöja vem Raad Al-Duhan egentligen är på det sätt som jag gör nu medan du läser detta på min blogg. Dessa media har därför, i praktiken, sprungit hans och nätverkets ärenden. Vi tänker främst på Aftonbladet och Sveriges Radio. Dessa har agerat som försvarsadvokater åt Al-Duhan. Till TV4:s försvar ska sägas att de lät en terrorforskare kommentera och kritisera Al-Duhans försvarstal rörande sig själv.”